En mys-fri dag helt enkelt

Det är ett jävla "mysande" på nätet just nu.

I bloggarna, på Facebook, framför Idol i soffan med ungarna och chips, på söndagarna med tända ljus och en bok. Statusfältet på var och varenda digital och social medie meddelar just nu "mys". Behöver jag säga att det mestadels verkar vara kvinnorna som verkar "mysa"?

Det är så att jag blir tokig. Nog för att världsläget är spänt och ekonomin är i botten. Nog för att tidningarna hetsar oss med svininfluensa och att det just nu är svårt att hantera omvärlden. Nog för att det är november månad.

Men vad är det för fel på att bara sticka ut och springa en söndagsmorgon i novemberregnet då?
Så gjorde jag. Det var ruggigt, halvmörkt, helblött och jag hade lätt ont i halsen. 25K i ensamhet. Så långt ifrån mys du kan komma alltså, men ack så underbart! 25K är tre fulla musikalbum mätt i tid + en sista K i tysnad. Hur många lyssnar på ett fullt album idag?

Bäst av allt: inte en krämpa på hela vägen. Vet inte när det hände sist; inget i ryggen, inget i hamstrings, inget i ljumske och inget i hälsena. Jag är tammefan fullt frisk! Så nu gäller det att passa på attt träna av bara den...

Upprättelse för min logik

En hälseneinflammation kan man aldrig vila sig fri från. Så säger de som vet. Så om det inte handlar om en långt gången skada så är det bästa att trappa ned lite på löpningen och börja köra hårt med tåhävningar.

Tänk att jag var på väg att vila i onödan!

För jag hade ju bara en lätt irritation i min hälsena, men var ändå redo att kasta mig upp på sadeln i ytterligare en vecka. Men när jag väl läst tillräckligt om dessa hälsene-problem, så ändrade jag taktik: jag gjorde tvärtemot vad jag ursprungligen sagt att jag skulle göra. Precis som vanligt alltså. Så nu har jag sprungit några pass och kör stenhårt med tåhävningar. Och det har inte alls blivit värre. Bara bättre. Tänker t om köra ett rejält långpass i helgen om det här håller.

Så regeln som gäller även fortsättningsvis är:

lova dig själv en sak - gör något helt annat.

That's the way to the top!

Fullt logiskt!

Kanske är det bara jag, eller finns det fler?

Efter att jag igår suttit på spinning-cykeln i drygt 45 minuter och verkligen legat på hårt, hastar jag till duschen och klär snabbt på mig. Något sen. Som vanligt. Lagomt till att jag har börjat att eftersvettas, kastar jag mig upp på min (dam-) cykel för att trampa ännu hårdare, i ytterligare 7K för att hämta upp snubben på dagis, med andan i halsen och sjöblöt av svett...

När jag klev upp den här onsdagsmorgonen - något sen, som vanligt - orkade jag helt enkelt inte att organisera upp morgonen, hoppa in i dushen och tvätta allt hår som levde sitt eget liv, klä på mig eller äta riktig frukost. Så istället tar jag en banan, drar jag på mig tightsen, packar jeansen i löpryggan och springer in till stan för att där duscha på jobbet...

Trots att jag igår skrev ett långt förståndigt inlägg om mitt hälsene-problem och min nya skadeförebyggande attityd till löpningen,och desutom klagade på smärta, så snörade jag alltså på mig skorna i morse och ger mig ut och springer...

När jag sedan springer där på mitt spontana morgonpass och blir omcyklad av en studiekamrat, på väg till sitt jobb, så utbyter vi följande ord:

"Det går lite tungt idag, men jag kände redan i morse att det ligger en förkylning och väntar i kroppen", är det första jag frustar fram, rätt så anfådd, eftersom det är uppför och farten ökar när man hänger på en cykelburen.

Men varför springer du då?", undrar han, för han är ju inte dum, min gamle vän från universitetet.

"Jo, men jag får ju passa på att träna nu innan man blir riktigt sjuk", svarar så miffot i trikåerna...

Allt enligt min egen hemsnickrade logik.

Don't mess with the hälsena

Småskavanker kanske, men stora problem i framtiden.

För tre veckor sedan premiärsprang jag ju på löpband iförd nya skor (DS Trainers) och drog där på mig en lättare inflammation i vänster fot. En bagatell tycket väl jag.

Visserligen fick jag initialt en kraftig smärta som började i foten men som strax därefter förflyttade sig och la sig som en liten irritation kring hälsenan och fotknölen. Några dagars vila, och sedan var jag igång igen med en vecka av lugn löpning men med hyfsad mängd. Det förvärrade inte i hälsenan med dock: en lätt stelhet gjorde sig titt som tätt påmind där jag sorglöst sprang i mitt lugna tempo.

Den där lilla stelheten har dock fått mig att upphöra med all löpning sedan en vecka tillbaka!

Allt är i ett förebyggande syfte. Jag minns nämligen hur jag under förra senhösten tvingades gå omkring skadad i hälsena/vad och istället fick satsa på ett seriöst julbak hela november månad, bara för att jag den gången inte "vilade ut" ett liknande ursprungsproblem.

Då var det en liten överansträngning och stelhet som dök upp efter en tävling den sommaren, som jag sedan glatt underhöll i månader genom att bara fortsätta träna och ibland småvilade när den gjorde sig alltför stort väsen. Till slut stod jag mitt i ett fullödigt skadehelvete med sporadisk träning, långvarig totalvila och en uppbyggnadsperiod som gjorde att jag inte var tillbaka fullt ut förrän runt april.

Så dom är inget man leker med, hälsenorna. Förrädiska små jävlar är vad dom är. När man väl triggat igång dem så verkar det heller inte bara räcka med att vila. Det är iallafall min erfarenhet när jag nu har två skadeperioder att se tillbaka på. Förra gången vilade jag i sex veckor och hade ändå besväret tillbaka så fort jag tog en promenad. Idag har jag vilat i sju dagar från löpning och har plötsligt fått riktigt ont. Statusen har alltså gått från "lätt stelhet vid löpning" till "ont vid inaktivitet" tack vare sju dagars vila! Kanon...

Det som känns tryggt är att det var samma scenario den förra gången och då fick jag kontakt med en sjukgymnast som beskrev hälsenan som en tålig rackare som inte gick att vila sig fri från: man behöver få igång den igen med blodcirkulation och träning. Så förra gången satte jag igång att pressa hälsenan och vaden med tåhävningar, men först efter att jag som sagt hade vilat ut inflammationen först. "Det får göra ont" sa min sjukgymnast, "men du får inte gå över gränsen".

Så tanken är att jag gör samma sak igen. Jag vilar ut inflammationen ordentligt och sedan kör jag igång med lite uppbyggande träning och sparkar igång löpningen igen när Szalkai behagar att lägga ut sitt nya marathon-program för det kommande året.

Till dess hoppar jag upp på cykeln igen.

***

Bakslagen i all ära, men det är det positiva jag försöker fokusera på.

För ett bra tag sedan tog jag ta tag i mitt ljumsk/rygg-problem på ett strukturerat sätt genom en publicera en lista av åtgärder som jag skulle genomföra. Alla är också genomförda och en punkt var att skaffa en ny säng. Efter att ha sovit i den nya hååååårda sängen i över en månad nu, så törs jag utropa:

Succé!

Jag vet inte hur det här påverkar mitt största problem, vänster ljumske, eftersom löpningen är sporadisk och jag inte når upp i mängder som brukar sätta igång det problemet. Mitt ryggproblem dock, ett lätt ont nere i svanken vid ryggradens vänstra sida, är däremot helt försvunnet. Det har jag haft till och från de sista tre åren och nu är det alltså borta! Jag vaknar aldrig med trötthet i svanken längre. Förhoppningsvis så satt det i ryggen ihop med ljumsken. I vilket fall som helst:

Succè!

Köprus

Jag skulle gå och träna under lunchen idag, men hamnade på Intersport på vägen dit. Och där hittade jag nya shorts på rean. Små shorts som jag blev förvånansvärt glad över att hitta.

Kanske för att de påminner mig om vårens löpträning.

Kanske för att jag äntligen fått tag på ett par tighta, slitsade shorts och kan lämna baggy-modellen.

Kanske för att jag betalade 150 spänn för ett par 450kronors-shorts.

Så glad iallafall att jag helt tappade konceptet, gick iväg och köpte en kebabrulle och promenerade sedan tillbaka till kontoret - otränad.

Smärtsamt medveten

The weakness of the flesh - the glory of the mind.

Jag har läst så många bloggande löpare (eller löpande bloggare) som sjungit kroppens lovsång; hur man förvånas över vad den är kapabel till och kan prestera. Jag skulle vilja ställa mig på tvären i den här frågan:

Jag är mäkta besviken på den här kroppen!

Kan man vara något annat med denna nyckfulla, inkonsekventa, otydliga och skadade tingest? Skadad är ju mitt normaltillstånd. Jag utesluter här alla småskavanker och sjukdomar som stoppat mig när jag nu listar avbrotten under två löpande år:

• Bristning vad - aug 07 - 3 veckors vila
• Överansträngd lårmuskel - sept 07 - några veckors vila
• Inflammation ljumske - mars 08 - 9-10 veckors vila
• Bristning vad - juli 08 - 2 veckors vila
• Inflammation hälsena/vad - sept 08 - 4 månaders vila
• Inflammation ljumske - maj 09 - 4 månader med mycket sporadisk löpträning
• Inflammation hälsena - okt 09 - 1 vecka, så här långt
  
  

"Du vet att det gör ont...

.

Visst, jag har gått från stillastående joggare till 3.41 på maran på under två år. Visst, det är mitt eget fel eftersom jag tränar oklokt och för mycket. Jo, självklart är det så, till viss grad. Fast jämför jag med många andra "nybakade" löpare och deras tränings- och fartnivåer, så tränar jag inte speciellt hårt. Under 2009 har jag dessutom tagit det betydligt lugnare gällande stegringstakt och vilat mer.

För lite ska väl ändå kroppen tåla? Eller har bara jag för höga krav?

.

Bör jag inte kunna ha höga krav, då kroppen den ena dagen klarar av en rekordmara på hårt underlag, utan i stort sett en enda reaktion förutom trötthet. Bara för att en annan dag packa ihop av ansträngd hälsena: av att man kört 8K i ett moderat tempo på ett sviktande löpband. Trots period av låg träningsnivå. Var finns logiken i sånt beteendet? Var är kroppens kvalitetskänslan? Skulle bilar kunna levereras med samma problembild så skulle SAAB fortfarande vara konkurrenskraftiga.

"En reaktion på bla bla bla...", säger någon. "Du måste lyssna mer på din kropp", är ett återkommande tips från någon.

...det gör ont...

Jag lyssnar hela tiden på min kropp, och visst: det händer att jag inte stannar när jag får nån känning från gång till gång. Men när jag hör den skrika "fan, jag är i toppform!" under hela passet, bara för att i nästa steg känna hur den släpper lös en helvetisk muskelbristning som fäller mig som en skjuten älg ner i diket!?

Jag lyssnade noga när den upprepat sa "jag klarar det här!" och sprang på ännu en ny rekordtid, bara för att direkt efter målgång, vända sig mot mig i ett myteri av överansträngning som slog ut resten av säsongen. Men just DET yppade inte kroppen ett knyst om under de 95 minuter som loppet pågick...

Så att lyssna på de positiva signalerna har ju som synes funkat skit hitintills: är det då nån idé att börja lyssna på varje negativa sak min kropp har att säga?

.

Ja, i så fall blir det inte många målgångar eller träningar genomförda. Så fort det ska springas fort eller långt så protesterar ju alltid kroppen i någon form: alltid i ett löjligt tidigt skede. Det dyker upp trötthetstecken och krämpor redan på första varvet, innan halva loppet är gjort eller t o m innan träningen tagit vid. Ska jag då lyssna på när kroppen uppenbarligen säger "nä, det här är inget bra" och göra den till viljes?

...men ändå...

"Ja men, dumsnut, du måste ju lära dig att tolka kroppens signaler!", säger då positiva Pia. Vem i helvete har fokus på att tolka kroppens signaler under brinnade lopp!? Jag hör den säga "nej, det här vill jag inte vara med om" men ska förstå att den självklart menar "gärna, bara du gör det på rätt sätt", eller?

.

Och det här ska jag kunna veta för att..?

.

Fast senast det gick åt skogen, så var kroppen jävligt tyst hela vägen och då borde jag ju SJÄLVKLART, enligt denna förvirrade logik, förstått att helvetet snart brakar lös. Att jag skulle ha läst mellan raderna , frågat igen och dragit ned på tempot. Helst innan kroppen tvingats säga vad den egentligen menar.

.

Det här börjar att påminna mig om helt andra förhållanden här i livet...

Nä du, det är mitt huvud och min vilja jag är mäkta imponerad av. Min kropp är en velande vekling i det sällskapet. Jag vet att jag vill och jag kommer att klara det - det är allt jag behöver lyssna på. Men det verkar ha ett högt pris.

...jag har klarat mig rätt länge...

Självklart handlar allt här ovan om att kunna skilja på smärta. Performance pain som uppkommer är frivillig, kontrollerad och, i viss utsträckning, viljemässigt kan kontrolleras. Denna smärta kan också uppfattas av den aktiva som belönande och positiv. Injury pain får man på grund av skada och är inte frivillig och kontrollerbar och kan i vissa fall innebära risker vid fortsatt deltagande. Denna typ av smärta upplevs naturligt som negativ.

Jag kanske helt saknar denna urskiljningsprocess om vilken smärta jag känner för tillfället? Men å andra sidan är det väldigt sällan jag får ont just när jag springer. Och förväntas det av kroppen att jag ska slå av på takten innan jag börja känna smärta? Hur ska det då gå att hålla på med det här?

I förlängningen av mitt "lyssna på huvudet och skit i kroppen"-beteende och min besvikelse över kroppens tillkortakommanden, blir det väldigt intressant att reflektera över Coakleys fyra principer för vad han kallar ”The Sport Ethic” – en normativ kärna inom elitidrotten:

• idrottsmannen offrar sig för idrotten och laget. Han måste vara beredd att ”betala priset”;
• idrottsmannen strävar ständigt efter förbättring, att närma sig det ultimata. Att vinna och slå rekord är ”beviset”;
• idrottsmannen accepterar risker och spelar med smärta. Det frivilliga risktagandet uppfattas som ett tecken på mod och hängivelse;
• idrottsmannen accepterar inga gränser i sökandet efter möjligheter.
  

Tammefan, om jag inte skriver under på alla fyra! Jag är alltså produkten av en macho-kultur (idrottsmannen) där skador och smärta ÄR normaltillstånd. Jag är alltså normal!

...fast jag är nog lite lurad också.

...jag börjar blir van."

Känns lite oroande

Hela tiden är det något som ska oroa.

Vilade ju resten av förra veckan för att skona vänsterfoten. Men så i morse transportlöpte jag in till jobbet igen. Vet inte om det var så bra. Av ursprungssmärtan kring hålfoten kändes inget, men däremot upp i hälsenan, som nu är lite stel och ömmande. Lektionen av det här är: känns det bra nu? Vila då minst en dag till. Den uppmaningen lyssnar jag på nästa gång.

Med tanke på kompakt höstmörker och att de tillfälligt grävt bort trottoarer på min väg in till jobbet, så tackar jag min varsel-färgade Brooks-jacka med reflex att jag får fortsätta behålla mitt liv; 399 spänn (på rea) var väl spenderade pengar. Sen kan Colting fortsätta sträva efter att springa naken och barfota bäst han vill.

Normalt morgontränar jag även på gym på måndagar, men då min motivationspolare befinner sig på Kanarieholmarna så passade jag på att skita i det: det han inte vet mår han inte dåligt av.