Inget jag gråter över, semestern (eller helger) har inte samma värdemässiga tyngd sen jag slutade att stressa så in i helvete på vardagen och tokfokusera på ledigheter. Och sen jag släppte alla krav på ledigheten. Idag har jag försökt få en mer harmonisk inställning till arbetsdagen, såväl som ledighet. Vardagen har ju sin charm med tidiga träningar och dubbelpass. Så länge till ska jag ju heller inte jobba; om sex veckor går jag på ca ett års föräldraledighet.
Jag tävlade alltså förra veckan. Det gjorde även min 4-åriga son, som nu gjort sin tävlingsdebut.
Om vi börjar med mig, så ställde jag upp över den fulla distansen, 16,6K, tillsammans med tio andra tappra. Jag blev väl en av favoriterna när det slutgiltiga startfältet presenterades. Kanske skrämde jag upp dem med mina vita kompressionsstrumpor, split-shorts och minimala löparlinne? Det var hett ute. Och vindstilla. En av sommarens varmaste dagar. Men detta bekom då inte oss, som direkt drog i väg i 4-tempo. Ganska snart hade vi lagt oss i 4.30 och efter nån kilometer, skilt agnarna från 4 veten. Redan i den första stigningen testade jag de andra lite, genom att ligga kvar i samma tempo, varpå han som skulle bli mitt största hot, svarade med att gå upp och dra i nästa stigning. Efter 3K hade vi skakat av oss en löpare. En kille från området som jag sprungit några långpass med. Det var arrangörens svåger, och fjolårsvinnare, som drog. I huvudet hade jag redan räknat ut att hans segertid från förra året var något jag borde kunna slå. Förra veckan var jag ute och sprang 15K i 4.26 - på träning. Det var tufft, men absolut inte max. Ocxh med det i bakhuvudet, så tvekade jag inte att hänga på när han drog vidare i samma tempo. Efter dryga 6K ville han ha avlösning och trots att jag kände att jag inte hade samma lätta steg som veckan innan på träningen, så fortsatte jag i uppsatt tempo, strax under 4.30. Trots att det då började uppdagas en svag och seg motluta som varade till och från i ca 2,5K. Vid det här laget lämnade vi ytterligare en löpare bakom oss och var så två kvar. När vi så nådde stigningens topp, vid 9K, där "halvans" 25 deltagare stod och väntade på sin start, så smög sig en stumhet på. Jag gick vid vattenstationen och tappade direkt ca 30 meter. Tanken var att jag skulle rulla ikapp honom - men icke. Jag hade gjort mitt, min puls låg över tröskel så fort det fanns tendens till ett motlut, och det var bara att försöka reparera skadan och lägga mig i det tempo som gjorde att de andra inte tog in på mig. Det blev 7,5K av ett eget litet helvete. Tankar på att bryta och skylla på värmeslag, slog mig rätt ofta. Höll dock ett ganska bra tempo med tanke på de stumma benen. Så länge inte det var motlut. Men motlut var det; inga backar, men väl sega, förrädiska motlut. Och hela tiden såg jag den springande svågern där framme på raksträckan. Så jag bestämde mig iallafall för att ligga där på 91-93% av max och uthärda. Jag kan inte springa snabbare, men jag vinner i det långa loppet, tänkte jag. Nu gjorde jag självklart inte det, utan det rann iväg ordentligt på slutet och jag var 3.30 efter i mål. Men jag höll deltagarna från både "helan" och "halvan" bakom mig.
Tjurrusningen som satte stopp för pallplatsen?
Därefter var det sonens tur i barnloppet över 500m. Han var riktigt het på att springa (kanske för att hans favorittjej, Sibell, skulle springa?) och stod på startlinjen redan en kvart innan starten skulle gå. När väl loppet var igång så gick han ut stenhårt i sin ambition att hänga på 6-åriga Sibell... Det höll väl i ca 100 meter och sedan började han att ta sig i sidan med sitt livs första håll. Sen försökte han övertala mig att jag skulle bära honom runt. Nu fick han dock gå och småspringa själv, allt medan jag förklarade begreppen, "fusk" och "diskning" för honom. När vi väl kom på upploppsrakan och alla hejade, så ville han inte ha uppmärksamheten och springa i mål, istället försökte han gömma sig bakom mig. Han slutade sist bland drygt ett trettital barn. jag var dock nöjd med att jag kunnat motivera honom att komma runt och gå i mål.
Debutanten!
Ett mycket trevligt arrangemang med ca 70 startande och ett stort antal barnfamiljer som dessa bröder hade ordnat, som en alternativ sommarfest. Trots att de bägge sprang den långa distansen så administrerades fyra olika startgrupper, tre vätskestationer, kranshängning av vinnare och medaljer och godispåsar till alla barn. Framförallt sköttes det av deras mor. Därefter var det bad i havet, bastu och picknick-grillning. Riktigt avslappnad blev kvällen, då alla bränt sitt bästa krut på löparbanan.
Dagens arrangör
Jakten på kvällsolen
0 kommentarer:
Skicka en kommentar