farsan

Tackar för mig med ett mara-PB

2011-10-11T10:41:00.007+02:00

Punkt.

Så uppnådde jag äntligen mitt allra först mål som jag satte upp från tiden då jag startade bloggen: maran under 3.30.

3.29.09 blev min sluttid på en blåsig, men solig Umemara. Trots felspringning och uppenbara problem att stå hela distansen; den sista milen gick 6 min långsammare och långpassens betydelse för sporten går helt enkelt inte att överskatta. Muskulärt tog jag nu ordentligt slut och är mer åtgången än då jag gjorde min premiär på maran 2008.

Men utifrån de förutsättningar som nu varit, med alldeles för lite löpning pga hälhelvetet, så är jag ganska nöjd - och som alltid sugen på mer. För var det något jag lyckades med den här gången så var det att ha roligt hela vägen. Visst gick man ner sig mentalt tidvis, men inte en gång förbannade jag min situation. Tvärtom.

Och med detta PB sätter jag punkt för säsongen - och även för (den här) bloggen. Jag finns dock på ett annat ställe, men den sidan är helt kravlös på uppdateringar och blir nog mest till för att spara egna upplevelser kring kommande tävlingar och träning. En blogg jag skriver till mig själv alltså.

Det har varit skadefyllda fyra år och jag hade hoppats att komma längre än så här, rent tidsmässigt alltså. Men överbelastningsskador har förföljt mig och jag har aldrig kunnat träna i den utsträckning jag velat. Fast ett genombrott tycker jag ändå att jag nått under den här säsongen då jag växlat över till varierad träning med mina triathlon-drömmar. Kanske har jag nu också hittat en nyckel till mina underben- och fotproblem när jag nu slängt dessa överstabila "flaggskepp" till skor och istället börjat göra merparten av min träning i lättviktsskor och fivefingers och är mer än någonsin ute i terrängen. Senaste tillskottent i stallet är också terränglättviktarna Inov8 Talon 212.

Jo då, för visst hann jag med att köpa ytterligare ett par skor innan jag stängde den här sidan... Det är väl en 12-13 par nu på fyra år och skoköp är väl tillsammans med skador, det som dominerat den här bloggen.

Det är dock inte någon punkt för min "löparkarriär". Tvärtom så kommer jag att springa ännu mer och ännu längre. På schemat för 2012 står kanske TEC100, och definitivt Stockholm och BAMM. Däremellan ska det klämmas in ett Vasalopp och Kalmar triathlon. För mycket? Jo, som vanligt alltså med mig. Men är det något jag förundras över varje gång jag befinner mig på tävlingarna så är det varför jag inte gör det oftare? Vi tävlar alldeles för lite!

Nu tar jag på mig mina fivefingers och kör tre veckor av joggvila.

November-träningen drar sedan igång med ett riktigt ultra-pass: Högakusten-leden uppdelat på två etapper och övernattning på halva vägen - sammanlagt 13 mil löpning i jobbigt kuperad terräng. Kanske kommer en rapport på andra bloggen. Sedan är det Höknatten två veckor därefter där jag teamar upp med min orienterarvän i någon galen mörkerrusning på hala stenar och stockar.

Framförallt så ska jag nu fortsätta vara hemmafarsa under det här kommande året. Träningen får jag klämma in där det går. Och att "bara" vara farsa för en 1-åring och en 4-åring är inte alltid det lättaste: förra veckan var jag stunddtals mer mentalt nedkörd än under lördagens mara. Bara för att nästa dag få kliva upp vid kl. 03.45 och börja dagen... Så tidigt är jag inte ens uppe för att hinna med ett cykelpass innan jobbet.

Jag hoppas jag får se några av er där ute på tävlingarna under 2012!

Bye!

Ett näst sista inlägg - pre-maratonrapport.

2011-10-03T08:27:00.012+02:00

Gav mig några dagar för att se om jag ångrar nedstängningen av bloggen...men det gör jag inte.

Så det får bli som jag sagt, alltså. Men samtidigt är jag ju mitt inne i säsongsavslutningen och årets stora mål: Umemaran på lördag. Så kanske är det inte mer än rätt att jag avslutar snyggt med lite bloggande kring den händelsen och kommer med en kort rapport nästa lördag som grand finale.

Pga en väldigt risig uppladdning, med hälproblem hela första halvåret och alldeles för lite löpning, så har jag sänkt mina ursprungliga mål, men ska göra allt för att spränga 3.30-vallen, en förbättring med över 9 min. Jag har uthålligheten tack vare cykel och simning, det vet jag. Tyvärr är jag mindre säker på den muskelära uthålligheten. Speciellt mycket tryggare blev jag inte heller av genrepet, Stockholm halvmarathon för två helger sen...

Där lyckades jag än en gång misslyckas. Förra gången gick jag rakt in i väggen - den här gången stumnade jag efter halva loppet och det blev åter en helvetesresa och 10 min sämre tid än vad jag trodde jag var kapabel till. Ramlade in på 1.41, skadeskjuten och fast övertygad om att löpning inte är för mig.

Nu har jag dock repat mod och skyller allt på de splitternya skor som jag inhandlade på Löplabbet dagen innan - på Löplabbets racebutik dessutom... Mäkta stolt att äntligen kunna snöra på mig ett par lättvikstdojjor - Hyperspeed - efter år av skadeproblem, känsliga fötter och flaggskepp till skoval. Från att ha sprungit i de stabilaste, mest väldämpade skor som funnits på marknaden så tog jag beslutet att köra med lättviktsskor hädanefter, eftersom jag fullt ut är en framfotalöpare i dessa dar. Kanske var det lite övermodigt att ge sig iväg på en halvmara i 4.15-tempo första gången jag hade dem på fötterna, men vad fan: jag älskar mina racer-dojjor helt enkelt! Jag funderar t om på om jag törs köra med dem på lördagens mara? De sparar mig 5,5 ton av skolyft mot mina traditionella maraskor... Det är ju en del.

Skyldiga...

Nåväl, på lördag smäller det och jag ber bara om att få vara frisk. Hela familjen har dragits med förkylningar och hosta de senaste tre veckorna. Ihållande hosta. Själv har jag lyckats hålla mig ifrån just hostan och halsontet och nöjt mig med att småsnora. Lite kråkor har jag dock i halsen nu och är livrädd att det blir det som stoppar mig den här gången. Annars blir det väl min halvt brutna tå som inte hinner fixa till sig eller det smärtande knävecket... Men det är en annan historia.

Jag återkommer på lördag om hur det gick. Om det gick.

Farsa på heltid igen!

2011-09-19T10:26:00.003+02:00

Idag börjar jag min föräldraledighet. Ett år hemma med en 4-åring och en soon-to-be 1-åring. Känns fantastiskt! Fast så har vi inte haft olika åsikter om något ännu heller...

Kommer dock att åka in och jobba lite på fredagar då sambon är hemma, och får på så sätt inte allt för mycket att rensa upp på kontoret när jag väl är tillbaka. Men tilllbaka på heltid på jobbet kommer jag nog inte att vara på flera år. Jag tror som ni vet stenhårt på att dra ned på måsten och stressen. Blir också intressant att se hur jag får ihop all träning i framtiden, med tanke på att jag alltid annars gör bort den på dagtid och via transportlöpningar; kommer mitt förhållningssätt "det finns alltid tid till träning" fortfarande att funka?

Jag firar med att lägga ned min blogg.

Jag startade upp "marathonfarsan" för 3½ år sen, då jag påbörjade min första föräldraledighet med sonen. På sista tiden har dock mina ambitioner på att skriva om träning inte längre varit speciellt höga, trots att mina mål är högre än någonsin och trots att jag alltså är mer farsa än någonsin. Men någonstans måste man minska på uttaget av sin energi - och det har blivit på den här bloggen. Jag har dock lagt upp en ny "blogg", helt utan ambitioner på att vara speciellt aktiv eller regelbunden där, men kommer kunna skriva ned saker där ibland. Kanske. Eller inte. Inte helt säkert att det har speciellt mycket med träning att göra heller isåfall. Men kanske faller andan på ibland. Eller så kommer bara lusten och tiden tillbaka. Min träning och tävling går dock att följa på Twitter och Funbeat.Om man nu har den böjelsen.

Nåväl, jag kommer dock att fortsätta följa och kommunicera med alla er som jag följt i så många år. Så vi hörs säkert!

Rätt fokus

2011-09-15T08:07:00.004+02:00

Nu packas familjen in i bilen och vi drar snart till storstan. Jag har fler ombyten för löpning än vanliga kläder i väskan. Precis som det ska va, tycker jag.

PB från en långsam jävel

2011-09-12T15:55:00.005+02:00

Jag tycks ha tröttnat på att skriva om träning.

En hel del har också hänt de sista två veckorna - både roliga men också väldigt tråkiga saker - men jag hoppar allt det nu och skriver istället lite om tävlingen igår. Jag var upp och sprang Umemilen trots att jag tänkte stå över eftersom det var för många frågetecken inför starten. Men till start och i mål tog jag mig och...

trots att jag hade kört tusingar på torsdag, tröskel på fredag och långpass med fartökning på lördag,

trots att jag gått på lågkolhydratkost i ca 6 veckor,

trots att jag fick i mig tre glas vin och två öl kvällen innan (där kom kolhydraterna!) då jag inte hade tänkt starta,

trots att jag hade en formidabel rännskita under natten och morgonen (tror kroppen fick en sockerchock när jag åt en 70% chokladkaka på lördagkvällen),

och trots att jag inte hade vare sig pulsklocka eller tidtagning eftersom Garminen la av innan start och inte kunde matcha mig till det lilla extra,

så kunde jag denna soliga söndag prestera ett nytt PB på milen med 1½ minut.

Jag tog rygg på en orienterartjej jag är bekant med. Hon lovade att försöka gå ner mot 40 så jag höll henne inom synhåll hela tiden. Jag körde på taktiken att bara försöka ”vila” mig genom att gå på ryggar där jag kände att jag kontrollerade löpningen, samt att inte fastna bakom de som var på nedåtgående. Gick rätt bra och det var bara i motluten mellan 4-7K som jag bitvis kände att jag förlorade kontrollen. Mellan 8-9, var jag t om för fräsch, vilket fick till resultat att jag tokkörde med en kvar och fick en tung avslutning.

Sluttiden blev 41:53. Så det var inte ens nära målet på under 40 som jag hade i början av året innan jag drog på mig hälsporre och då löpningen fortfarande stod i fokus. Men under rådande förutsättningar ganska bra, och framförallt så är jag riktigt fräsch i kroppen så här dagen efter.

Lite bekymrande är jag väl dock av att känner mig så väldigt långsam och trög och inte kan växla tempot eller pressa mig speciellt i maxfart. Kan vara avsaknaden av kvalitetsträningen eller bara att jag är nedtränad av all mängd och distansträning. Å andra sidan är uthålligheten grym!

Till helgen är det Stockholm halvmara och jag är bra sugen på att försöka sikta på samma km-tid där - 4.10 – och se om jag håller dubbla distansen. Mitt halvmara-rekord är på 1.35 och en sån satsning skulle ge mig en sluttid på runt 1.28. Fast å andra sidan så är ju även helgens tävling ett förberedelslopp för Umemaran om fyra veckor. Vi får väl se.

Återigen kan jag bara konstatera att det är fruktansvärt roligt att åka på tävlingar! Oavsett om man är i toppform eller inte.

Dagen innan, och på morgonen, så finns det alltid ett motstånd och en bekvämlighetskänsla, men så fort du får den där kontakten med startområdet och ser dina gelikar, så är känslan fantastisk. Det här är något jag uppskattar oerhört med att vara aktiv igen, då det under hela min ungdom fanns en extrem nervositet och ångestkänsla inför tävling. Varför vet jag inte, men kanske var det bara prestationskrav. Jag ville alltid bara ha det överstökat och drömde om den dagen jag fick vara på tävlingar utan att tävla själv. Extra roligt är det också när man stöter på andra bloggare och bloggläsare: igår var det ”Långeman” som dök upp och presenterade sig och snackade lite. Kul!

Hela familjen var som vanligt med denna trevliga dag, men jag vet inte om de är lika förtjusta i dessa dagar som jag är...

Med fyra dagar av ren kvalitetsträning i rad och nytt lopp på lördag, så blir det en riktigt soft träningsvecka. Kör två dagar helvila först och sedan mjuk träning onsdag och torsdag och därefter vila på fredag.

Sen är det på’t igen!

Lite fart på grejorna nu.

2011-08-31T18:35:00.002+02:00

Cykeltävling i lördags, dubbelpass i söndags med nästan 3h löpning, simning i måndags, simning och tusingar igår och så 2h transportcykling hem alldeles nyss.

Nu flyter det på igen. Och farten fick jag in igår i tusingarna.

Kroppen kände sig inte alls på hugget, men när jag väl körde så hamnade de i 4.20-fart med relativt låg ansträngning (jag hade lovat mig det). Speciellt med tanke på att det sprangs på blöt bark med en 250 m stigning.

Idag tog jag ledigt en timme och stack tidigare från jobbet och tog the long way home - via inlandet alltså. Närmare bestämt nästan 6 mil. Överraskades av ett kraftigt regn, men var mest glad att jag missade den där ekorren med en ynka dm. Just då låg jag i 55 knyck, så den kraschen hade blivit våldsam.

Håller turen i sig nu så blir det backintervaller och styrketräning imorgon! Kan behöva löpningen när det bara är 38 dagar till marastart...

Cykeldebut med de stora grabbarna (och tjejerna)

2011-08-30T11:18:00.005+02:00

Plötsligt befinner man sig i en tjurrusande klunga av ett 50-tal halvproffscyklister, mitt i ett öronbedövande vinande från alla cyklarna där alla slutat trampa för att ta den 90-gradersväng som nu dyker upp. Det är hjul, styren och hjälmprydda huvuden överallt i min närhet. Det viftas och tecknas olika tecken för att varna för refuger och allehanda hinder som snabbt dyker upp; men jag förstår ju inte ett enda av dem. Jag är glad så länge jag inte orsakar oss en masskrasch.

Helgens motionslopp utan tidtagning blev precis som jag anat; inte alls en söndagstur för motionsglada pensionärer, utan en parad för medelålders elitmotionärer på dyra proffscyklar och tusentals träningsmil i benen.

När vi närmade oss parkeringen så var det första jag såg en busslast från Härnösands CK med testestoronstinna 40-åringar; samma gubbar som senare kom att leda tätklungan. Även de bägge lokala cykelklubbarna bidrog med ett eget garde av gubbs. Kändes då ganska bra att häkta av en ny cykel och stå där i nya cykelkläder och hjälm. Det enda som skulle kunna skvallrat om min oerfarenhet – dvs innan jag satt på cykeln och presterade – var välfarsans gamla cykelskor från sent 80-tal. Merparten av de ca 125 som starade ställde upp valde att köra 55K. Jag såg väl ett 20-tal på startlistan som tänkte åka de modiga 11 milen tillsammans med mig.

När starten gick så var jag längst bak bland tantcyklarna med ambitionen att gå ut lugnt. Efter 200 meter fann jag mig dock vara ute på ett självmordsuppdrag i vägbanans vänsterfil, trotsandes den mötande biltrafiken. Ytterligare några 100 meter senare satt jag mitt i ledarklungan. ”Hur hamnade jag här?”, var tanken som for igenom huvudet under loppets första kilometrar. Efter en handfull cykelpass under sommaren så befinner jag mig alltså på en cykeltävling, sittandes på en splitterny racer och i en ledarklunga med en snitthastighet på runt 40 km/h. Och jag förväntas fortsätta trampa i 11 mil. ”Fan, vad kul det här är!”, var den andra tanken som slog mig. Men det var innan jag börjat känna av sviterna av det höga tempot.

Som vanligt drogs jag alltså med i glädjeruset och gick ut alldeles för hårt. Vid runt 15K körda låg jag fortfarande och sladdade i den stora tätklungan där de flesta alltså bara skulle åka ett varv och jag hade fortfarande 9½ mil framför mig. Pulsen tidvis på 95%… Men envis som jag är så släppte jag inte förrän någon annan gjorde det. Men när det började bildas en andraklunga på 5 cyklister som släppte täten, så hängde jag på. Men farten låg fortfarande ofta mellan 35-40 km/h. Det var en kvinna i 45-årsåldern som drog furiöst, men även jag var uppe och drog några vändor. Vid 30K fick jag dock släppa och blev ganska snart upphämtad av en lite större tredjeklunga - en omgivning som visade sig bli perfekt att återhämta i. Där levde jag det ljuva livet som siste man de kommande 2 milen till varvning.

Tyvärr splittrades dock gruppen vid varvning och tempot höjdes igen. Kanske för att jag började dra igen. Tyvärr var det sedan svårt att få någon annan att avlösa mig, eftersom de tyckte att jag höll en bra fart och skickade även kommentaren ”vi överlåter sådant till er som kör på proffsgrejor”... Så man kan med andra ord köpa sig respekt. Att densamme sedan hakade av mig efter sig vid 70K gör ju mindre… Så resten av loppet åkte jag solo. En helt annan upplevelse visade det sig.

Farten sjönk markant och det var rejäla problem att trycka på uppför. Jag plockade visserligen en cyklist som gått tom och vinglade på ute i dikeskanten. Det visade sig att han inte tillfört någon energi under hela loppet. Själv hade jag ätit runekakor och var pigg, så jag gav honom min halvfyllda vattenflaska och försökte få honom att hänga på till nästa vätskestation. Men det visade sig vara över för honom. Resten av loppet blev i stort sett ett mindre helvete i blåsten. Jag fick dock en kortare ”high” efter 90K då allt flöt på igen, men vid 100K så kom den stora klubban igen: benen utväxlade knappt någon kraft längre. Visserligen var det plågsamt delvis, men det närmade sig aldrig den där maraton-tröttheten. Här var det bara benen som packade ihop, uthållighetsmässigt var det rätt lugnt. Fast jag tänkte en hel del på att få äta under den sista milen. Fast då hade jag varit ute i över 3.45 också.

Allt som allt, en mycket rolig upplevelse.

Fast jag vill inte ens tänka på att jag förväntas åka 18 mil om ett år - för att därefter springa ett maraton...

Jävla prylsporter man dras in i!

2011-08-26T21:08:00.004+02:00

Just det ja, jag ska ju tävla imorgon och tyckte det var bäst att skaffa en riktig cykel inför loppet. Så jag gick upp på stan och köpte en i eftermiddags. Min nya carbon-häst kan ni se här ovan. på den räknar jag med att morgondagens 11 mil kommer att bli en piece of cake.

OK, lite ångest och dåligt samvete har jag över att jag själviskt slösat en halv löning på en racer, men jag kan försvara det med att den faktiskt var på stor höstrea och att jag dessutom sparade pengar på att jag också köpte ett par riktiga badbrallor för simning på halva priset. Jag menar, där sparade jag ju in en hundring...

Då kör vi på igen!

2011-08-26T15:39:00.003+02:00

Var tillbaka i träning igen idag. Simning under lunchen. Och på ren inspiration klämde jag av 2x400m crawl med 100m bröstsim som uppvärmning och avslutning. 2x400m! Jag som mest orkat köra 100m i sträck tidigare. Ytterligare en milstolpe är alltså passerad i bassängen.

Imorgonbitti blir det 11 mil cykel i ett motionslopp utan tidtagning. Vad är oddsen för att det ändå blir stumma ben och blodsmak i munnen?Kommer att bli spännande.

Det är fantastiskt roligt med nya träningsformer!

Wham BAMM 2012!

2011-08-24T15:57:00.002+02:00

Aja baja. Inte träna sjuk. Så här sitter jag bara…

Det går något jävligt segdraget i vår familj just nu. Pojken klarar sig visserligen; men vi andra snorar, har problem med bihålorna eller bara har lite lätt halsont. Sen snurrar det där runt. Idag har jag lite ont i halsen. Igår var det bihålorna. I måndags var jag bara grötigt snorig överlag. I söndags var jag orkeslös och öm i kroppen. Men bara lite lätt liksom; inte så där ordentligt så att man kan förvänta sig vara frisk om några dagar. Andra veckan nu.

I fredags tränade jag dock lite styrketräning på gymmet. Något ringrostig kan man säga. Så idag - fem dagar senare - är jag fortfarande inte av med träningsvärken… Den tycks ha ingått någon ohelig allians med infektionen jag har i kroppen, så jag har ömsom varit öm i stort sett alla leder och ömsom stel i musklerna. Självklart gick jag också igenom de stora muskelgrupperna på gymmet, varför större delen av mittpartiet varit utslaget och jag under en period inte ens haft kraft att vända mig i sängen utan hjälp av armstyrka.

Jag fortsätter alltså att vila.

Men för att berätta något roligt så kan jag väl berätta att nästa säsongs upplägg ändrats lite.

Kvar är självklart Kalmar Triathlon som mitt huvudmål. Det går i första veckan av augusti. Kvar är även Vasaloppet - allt för att kunna gå in i säsongen 2012 med en ordentlig grundträning. Men mitt tidigare upplägg med att försöka "göra bort" klassikern samtidigt, genom att ladda med Vansbro och Vättern inför Kalmar går bort.

Anledningen är att jag kom på att braigaste polaren, som fyllde 40 i förra veckan, behövde en upplevelse i present. Så han fick en start i nästa års BAMM. Och eftersom det är tvåmannalag i den tävlingen så måste jag ju hänga på. Smart va?

Nu går den starten bara två eller tre veckor efter Kalmar, så jag tänkte bara vila dessa veckor däremellan och liksom rida på toppformen. Normalt brukar den ju alltid komma två veckor för sen. Nåväl, en hel del backe, kuperad terränglöpning och distansträning får det allt bli under kommande 12 månader. Men det passar ju mig bra det, eftersom asfalten och intervallerna tycks demolera mina fötter och underben ändå. Spännande ska det iallafall bli att pröva på löpning uppför och utför med orienteringsinslag, ryggsäcksbärande och övernattning på fjället. Sen blir det ännu mer en prylsport av löpningen! Och som Rune sa en gång: "Gärna en medalj, men först en rejäl kollaps!".

Jag ska bara göra bort Själevadsfjärden runt, Umemilen, Stockholm halvmarathon och Umemaran de kommande 6 veckorna och sen vila lite - men därefter ska det börja grundtränas!

Bara att vänta

2011-08-18T14:16:00.002+02:00

Går inte som jag vill den här veckan. Fortfarande sjuk.

Eller krasslig kanske är ett bättre ord. Graden av åkommorna uppfyller inte "sjuk".

Avbruten träning. Har det hänt förut!?

2011-08-17T08:57:00.002+02:00

Ja, jag vet faktiskt inte...

Visst, vid muskelbristningar har det ju självklart hänt; men att som igår bryta pga jag inte kände mig OK rent allmänt!? Men efter två reps av chins på gymmet så gav jag upp. Fick andan väldigt högt i bröstet och det snurrade till i huvudet när jag nådde en högre puls. Så jag bytte bara om igen och cyklade hem. Så jag tycks ju i alla fall lära mig något med åren.

Och denna nya egenskap jag nu uppvisat, den tackar jag helt och hållet en ökad träningsmängd och mina högt uppsatta mål för. Att ge sig på det jag tänker göra kräver långsiktighet och tålamod.

Herremingud vad förståndig jag låter!

Tror jag går och simmar lite...

Ökad träningsmängd - minskad matmängd. Helt logiskt.

2011-08-16T08:42:00.004+02:00

Grön vecka förra veckan vilket innebar 7 pass (simning/löpning/rullskidor/cykel) med nästan enbart distansträning i 7 h. Mest glädjande var att cyklingen på 86K (snitt 27 km/h) inte tog speciellt mycket på min röv, mina ben eller mitt tålamod. Jag var ganska fräsch och tänkte också ge mig ut på en bricka med 7K löpning därefter, men efter 3h så hade familjen hunnit hamna i disharmoni där hemma, så jag tänkte om. Men kanske kan jag nu ändå tänka mig att rulla på i 30km/h under 18 mil om ett år...utan att vilja ta livet av mig. Vätternrundan däremot känns fortfarande som idioti och jag skulle nog hellre ta ett långdraget spöstraff. Men jag har ju ändrat uppfattning förr...

Viktigast av allt var ändå att jag la om kosten under förra veckan. Det funkar inte längre att käka de där snabba, tomma kolhydraterna.

Jag har varit inne på det här tidigare och försökt dra ned på dem, då de tenderar att speeda mig alldeles för mycket. Men då jag nu gått över till att träna många timmar, med allt större pastaportioner som följd, så blir det hela ohållbart. När jag förrförra veckan tränade ca 12h så åt jag ordentligt med riktig mat, men fann mig ändå mest vid skafferiet, tuggandes på pepparkakor.

Inspirerad av Coltings kamp mot den kolhydratshets som finns inom toppidrotten och vidarförmedlas som ideal, så har jag gått över till en mer näringsrik mat för att matcha den ökade press jag sätter på kroppen.

Det innebar att jag tog bort pasta, ris, bröd och rena sockerprodukter och gick över till att öka på med frukt, fett och proteiner under förra veckan. Jag åt närhelst jag blev hungrig, åt inte om jag inte kände för det och därtill alltid åt tills jag var mätt; helt okontrollerat alltså. Åtminstone enligt Livsmedelverkets syn på det hela. Redan efter en vecka med lätt huvudvärk, så är jag fri det värsta sockerbegäret. Jag äter redan en betydligt mindre mängd mat sett till volym, men är inte speciellt orolig för att jag inte ska få i mig tillräckligt med energi utan dessa kolhydrater. Däremot vet jag att jag inte får i mig speciellt mycket näring av dem... Och söndagens långpass på 3h 15 min överlevde jag också.

Jag äter fortfarande potatis, dricker Guinness och B&J-glass. Jag äter bananer i massor och jag kan dra en pizza eller hamburgare om det faller mig in. Jag kommer också att dricka kolhydrater i extrema fysiska situationer. Jag har bara en ambition att låta det vita mjölet, sockret och riset sluta dominera min kostcirkel.

Det om detta.

Den här veckan var det tänkt att jag skulle trycka på igen, men som alltid så har viloveckan som varit fått kroppen att släppa fram en lättare förkylning. Så jag slöstartar istället.

Och på lördag kan det bli en tävling också om allt vill sig väl.

Transportjoggar från helvetet

2011-08-10T15:12:00.002+02:00

Två sidor av samma mynt.

I går joggade jag lätt hem från jobbet.

7K med medelfart på 5.25. Fint och högt. Bra flyt och känslan av att jag egentligen vill springa långt. Och fortare. Hade dock inget pulsband på mig, men det kändes väldigt lätt, trots lite ansträngning där i backarna. Bra form helt enkelt!

Jag startade då vid havsnivå och slutade väl en ca 50m möh. Så jag hade alltså sprungit i uppförsbacke, kan man säga.

Så i morse sprang jag då i utförsbacken, när jag transporterade mig i stort sett samma väg tillbaka till jobbet.

6,75K i medelfart 5.55. Tungt och oinspirerat. Trögt och en önskan om att det vore över. Jag ville börja gå. Hade ett pulsband som ballade ur lite där i början, men den visade på ca 75% av max, och så där ska det inte kännas vid 75%! Det var med stor viljekraft som jag tog sträckans längsta motlut i lusigt 6.30-tempo. Skitform alltså!

Jag vill också påpeka att det inte är första gången morgontransporten i till jobbet har utvecklat sig till ett djävulspass: mitt allra värsta pass är just en morgonjogg på samma sträcka, där jag var tom efter en kilometer och med nöd och näppe orkade ta mig fram i 6.30. Till slut fick jag börja gå i motlut.

Varför blir det så här!?

"Samma" pass. 14 timmar mellan.

Det gäller att raketstarta träningsveckan!

2011-08-10T11:08:00.003+02:00

Skulle egentligen ut på 3 h cykel i gårmorse i en kombinerad låt-oss-göra bort-långpasset/hämta-mobil-laddaren-i-stugan-aktion, innan jag skulle till jobbet; men jag "försov" mig till kl 06.

Fast det är klart, ställer man inte väckaren så kan man ju heller inte vara så angelägen att komma ut på den där cykelturen. Jag litade alltså helt enkelt på att jag skulle vakna runt kl. 05 imorse... Jo, tjena!

Raketstarten uteblev alltså.

Jaja, jag hade ändå förkylningskänsla i kroppen och även lite ont i halsen på eftermiddagen. Jag fick istället låna kollegans mobil-laddare.

Jag gick och simmade under lunchen som kompensation (som det nu ska vara bättre med förkylning i kroppen...). Jag passade också på att hämta ut mitt årskort till simhallen som jag tog ut för reklamjobbet jag gjort för dem. Passar bra med tanke på att kortet räcker ett år, dvs tills att jag ska kunna simma fort och kontrollerat i Kalmarsund...

I bassängen är det ju ingen sak längre, då jag ju nu kan simma. Så jag drog 25 minuter av snabba längder. Kunde inte vara där längre eftersom det var så mycket folk i bassängen som simmade hit och dit. Fick också några pointers av badmästaren själv och körde därefter med driv i armtagen. Gick väl sådär. Tycker att det bidrog till att jag krängde mer med kroppen.

Kanske var det ändå bra att jag inte gav mig iväg och cyklade i 3 h, när jag tänker efter. Förmodligen behöver jag "hämta hem" de 11½ h träning jag klockade under förra veckan. En hel del av dem kom ju dessutom på cykeln. Har t o m börjat få problem med pirisformis igen. Det kan va att jag springer snabbt och långt igen. Det kan också vara att jag cyklade mycket under förra veckan. Men det kan också vara att jag sovit ute i stugan i 5 veckor och att det är ryggen som spökar igen. Nåväl, det är uppsatt på var vaksam-listan.

Jag tog mig sedan en lågintensiv transportjogg hem, istället för att cykla hem cykeln. Är det så klokt om du nu har förkylning i kroppen, säger ni då. Jo men, oavsett hur jag gör så måste jag ju fysiskt anstränga mig på nått sätt för att ta mig hem, eller hur? Då ignorerar jag helt det faktum att det går bussar...

Men att förtränga är en viktig del i att orka hålla på så här.

Känner mig allvarstyngd

2011-08-08T10:05:00.006+02:00

Gjorde igår mitt första riktigt långa långpass på väldigt länge.

Tidigare har de legat mellan 20-26K på sin höjd - igår blev det modiga 32K. Dörr-till-dörr mellan stugan och förorten. Normalt, efter väg, är det prick 30K. Men då jag försökte ta mig hem utan att röra asfalt allt för mycket så blir det betydligt längre, och hade jag gått all the way, så hade det väl blivit runt 37-38K, men nu fuskade jag till det lite på slutet, genade och körde via cykelbanor under några kilometer.

När jag sprang så var det för första gången på länge med oro och med en känsla av besvikelse. En besvikelse över att jag fick så mycket smärta i ben och knän och att jag kände mig så långt ifrån en maratonstart som jag bara kunnat. Precis så där kände jag ju mig under långpassen för fyra år sen, då jag just börjat med maratonlöpning! Men under dygnet som gått så har jag kunnat omvärdera gårdagens insats.

Inte en gång under de dryga tre timmar jag var ute var det särskilt svårt att motivera mig att fortsätta springa. Visst, det smärtade i muskler, men jag behövde inte ens involvera huvudet.

Dessutom så visade det behagliga tempot jag hade under vägavsnitten på slutet (5.45), att jag har gått framåt sen jag sist sprang en mara för 15 månader sen. Och då hade jag ändå sprungit ordentligt kuperat i de 3 milen.

Med tanke på muskeltröttheten jag kände igår, så är jag väldigt fräsch idag. Det tyder på att jag återhämtar väldigt bra.

Så egentligen gjorde jag ett bra långpass! Speciellt med tanke på att jag under de sista 7 månaderna inte sprungit särskilt mycket... Så kanske kan jag få tillbaka löpstyrkan innan Umemaran om två månader.

Det börjar bli allvar nu om jag ska hinna.

Och allvar är det även inför nästa år då nu räkneverket är igång - mindre än ett år till Kalmar 2012. Nästa års stora mål.

Jag har ju visserligen redan grundtränat för det här evenemanget redan sen i vintras, men det är nu det börjar att kännas som det är på allvar då jag bara väntar på att anmälningsdörren för 2012 ska öppna. Så här såg det ut i helgen där ner, och jag måste verkligen säga att jag älskar killen som dyker upp i slutet på klippet --han som aldrig gråtit så mycket sen han var barn. Gör att jag redan längtar!

30 minuter av framgång

2011-08-04T11:49:00.004+02:00

I slutet av vintern kunde jag inte simma ett enda armtag; idag gjorde jag 10x100m ren crawl under lunchpasset.

Lite stolt är jag allt, då jag lärt mig allt själv via youtube-studier och envist tagit mig an 28 mindre framgångsrika simpass. Förmodligen simmar jag inte särskilt snyggt eller effektivt men det är då inget Tarzan-sim iallafall.

Tog mig 30 minuter med ca 45 sek vila mellan varje intervall. Jag räknade lite på tiden det tog och kom fram till att jag skulle ta de 3,8K på Ironman på under 1.30 med den fart jag har nu - om det vore stilla vatten och jag nu hade orkat simma så långt...

Fast det är nästa mål jag har: bygga uthållighet.

Min favvo-övning!

Thank god it's vardag

2011-08-03T15:43:00.002+02:00

2½ dag har gått av den här första arbetsveckan, och jag har redan 6 timmar träning loggad.

Fast det är klart: cyklar man 5 mil, till och från jobbet, ja då blir det lätt. Men jag har även fått till löpning (fin fartlek på 14K), simning och styrketräning också. Tänk att det ska va så mycket lättare att få till träningen när det är arbetsdag? Det är återigen de här rutinerna som är nyckeln.

Kanske är det inte så bra att gå ut så här hårt samma vecka som jag tänkt ställa upp i Höga Kusten halvmarathon. Fast det ordnar sig nog; jag har ändå börjat känna av halsont. Som det ska va när en tävling närmar sig alltså!

Sonens debut, farsans comeback.

2011-07-29T11:36:00.012+02:00

Ja, så var man tillbaka i rutinerna; semestern är över. Tillbaka till jobb, träning, familj, sova - och så gör vi om det igen.

Inget jag gråter över, semestern (eller helger) har inte samma värdemässiga tyngd sen jag slutade att stressa så in i helvete på vardagen och tokfokusera på ledigheter. Och sen jag släppte alla krav på ledigheten. Idag har jag försökt få en mer harmonisk inställning till arbetsdagen, såväl som ledighet. Vardagen har ju sin charm med tidiga träningar och dubbelpass. Så länge till ska jag ju heller inte jobba; om sex veckor går jag på ca ett års föräldraledighet.

Jag tävlade alltså förra veckan. Det gjorde även min 4-åriga son, som nu gjort sin tävlingsdebut.

Om vi börjar med mig, så ställde jag upp över den fulla distansen, 16,6K, tillsammans med tio andra tappra. Jag blev väl en av favoriterna när det slutgiltiga startfältet presenterades. Kanske skrämde jag upp dem med mina vita kompressionsstrumpor, split-shorts och minimala löparlinne? Det var hett ute. Och vindstilla. En av sommarens varmaste dagar. Men detta bekom då inte oss, som direkt drog i väg i 4-tempo. Ganska snart hade vi lagt oss i 4.30 och efter nån kilometer, skilt agnarna från 4 veten. Redan i den första stigningen testade jag de andra lite, genom att ligga kvar i samma tempo, varpå han som skulle bli mitt största hot, svarade med att gå upp och dra i nästa stigning. Efter 3K hade vi skakat av oss en löpare. En kille från området som jag sprungit några långpass med. Det var arrangörens svåger, och fjolårsvinnare, som drog. I huvudet hade jag redan räknat ut att hans segertid från förra året var något jag borde kunna slå. Förra veckan var jag ute och sprang 15K i 4.26 - på träning. Det var tufft, men absolut inte max. Ocxh med det i bakhuvudet, så tvekade jag inte att hänga på när han drog vidare i samma tempo. Efter dryga 6K ville han ha avlösning och trots att jag kände att jag inte hade samma lätta steg som veckan innan på träningen, så fortsatte jag i uppsatt tempo, strax under 4.30. Trots att det då började uppdagas en svag och seg motluta som varade till och från i ca 2,5K. Vid det här laget lämnade vi ytterligare en löpare bakom oss och var så två kvar. När vi så nådde stigningens topp, vid 9K, där "halvans" 25 deltagare stod och väntade på sin start, så smög sig en stumhet på. Jag gick vid vattenstationen och tappade direkt ca 30 meter. Tanken var att jag skulle rulla ikapp honom - men icke. Jag hade gjort mitt, min puls låg över tröskel så fort det fanns tendens till ett motlut, och det var bara att försöka reparera skadan och lägga mig i det tempo som gjorde att de andra inte tog in på mig. Det blev 7,5K av ett eget litet helvete. Tankar på att bryta och skylla på värmeslag, slog mig rätt ofta. Höll dock ett ganska bra tempo med tanke på de stumma benen. Så länge inte det var motlut. Men motlut var det; inga backar, men väl sega, förrädiska motlut. Och hela tiden såg jag den springande svågern där framme på raksträckan. Så jag bestämde mig iallafall för att ligga där på 91-93% av max och uthärda. Jag kan inte springa snabbare, men jag vinner i det långa loppet, tänkte jag. Nu gjorde jag självklart inte det, utan det rann iväg ordentligt på slutet och jag var 3.30 efter i mål. Men jag höll deltagarna från både "helan" och "halvan" bakom mig.

2:a plats och en snittfart på 4.48. Först var jag inte helt nöjd med tiden. Hade räknat med att ligga under 4.30, precis som på träningen veckan innan. Kanske missbedömde jag dock värmen (nästan 10 graders skillnad) och banprofilen. Insåg sen att det utifrån förutsättningarna var en rätt okej tid. Kanske skulle jag kunna finslipa den något om jag sprungit mer taktiskt och undvikit den värsta mjölksyran.

Tjurrusningen som satte stopp för pallplatsen?

Därefter var det sonens tur i barnloppet över 500m. Han var riktigt het på att springa (kanske för att hans favorittjej, Sibell, skulle springa?) och stod på startlinjen redan en kvart innan starten skulle gå. När väl loppet var igång så gick han ut stenhårt i sin ambition att hänga på 6-åriga Sibell... Det höll väl i ca 100 meter och sedan började han att ta sig i sidan med sitt livs första håll. Sen försökte han övertala mig att jag skulle bära honom runt. Nu fick han dock gå och småspringa själv, allt medan jag förklarade begreppen, "fusk" och "diskning" för honom. När vi väl kom på upploppsrakan och alla hejade, så ville han inte ha uppmärksamheten och springa i mål, istället försökte han gömma sig bakom mig. Han slutade sist bland drygt ett trettital barn. jag var dock nöjd med att jag kunnat motivera honom att komma runt och gå i mål.

Debutanten!

Ett mycket trevligt arrangemang med ca 70 startande och ett stort antal barnfamiljer som dessa bröder hade ordnat, som en alternativ sommarfest. Trots att de bägge sprang den långa distansen så administrerades fyra olika startgrupper, tre vätskestationer, kranshängning av vinnare och medaljer och godispåsar till alla barn. Framförallt sköttes det av deras mor. Därefter var det bad i havet, bastu och picknick-grillning. Riktigt avslappnad blev kvällen, då alla bränt sitt bästa krut på löparbanan.

Dagens arrangör

Jakten på kvällsolen

Då tävlar jag igen!

2011-07-27T09:57:00.004+02:00

Om 4 timmar går starten för Skommarhamnsloppet. Det blir min första tävling på 14 månader.

"Tävlingen" är ett intiativ från en löpande kompis och hans brorsa. De bjuder varje sommar in sina kompisar och arbetskamrater med familjer till att springa en kompistävling och därefter grilla och fylla på kolhydratsreserverna. Målgången sker ute vid deras sommarställe i Skommarhamn, därav namnet, och starten går inne i stan vid Fjällräven arena. Totalt 16,7 km runt Öviksfjärden med övervägande asfaltslöpning. Sista 3k går på grusväg. Det anordnas även en halva, kvart och ett barnlopp.

Nu kan man ju tro att det här är en lätt liten match - de flesta sysslar inte ens med löpning - men då bör man veta att flera av arrangörens arbetskamrater är löpare från Hägglunds IFOK, varav en är distriktets bästa maratonlöpare.

95:e plats och under 2.50 i Sthlm i år...

Skulle han dyka upp så får jag nog ta i lite extra för att vinna.

Ett mycket bra initiativ iallafall, som variation på alla andra grillmiddagar med en massa barnsliga vuxenlekar.

Hur är formen då?

Jo, hyfsad skulle jag tro. Träningen har väl gått lite i stå här under semesterveckorna, då alla rutiner försvunnit. Träna har jag gjort, men inte alls de mängder jag är van.

Cykling och simning har blivit lidande, men glädjande nog så har jag haft bra fokus på kvalitetspass löpning några gånger i veckan. Och för första gången på väldigt länge har jag sprungit fort; ett mördande tempolopp på 15K, tusingar, några backintervaller och häromdagen en tuffare fartlek. Kan avslöja att så fort som jag sprang de 15K, det har jag aldrig sprungit förut...

Idag får jag en bra värdemätare på var jag egentligen står.

Nästa vecka är jag tillbaka på jobbet och i träningsrutinerna igen.

Ute i god tid

2011-07-09T21:42:00.007+02:00

Väcktes av att någon ryckte mig i foten strax efter kl 5 i morse. Väckningen var beställd för att jag på så sätt skulle hinna med en längre "bricka" innan familjelivet drog igång på allvar. 180 min cykel, följt av 30 min löpning (blev 190+20 istället). Sista löpkilometern avslutades i 4.30-tempo.

Jobbigt med stumma ben - men även härligt på något skruvat sätt.

I morgon åker jag upp till Saxnäs och fiskar i tre dar. Kommer försöka klämma in ett långpass och intervallpass mellan fisklyckan och dåligt väder.

Tuffaste passet av dem alla

2011-07-08T16:05:00.005+02:00

Jag vet inte om det de tre dagarna vi haft av denna oerhörda värme, eller bara de tre hårda pass jag har i kroppen som nu tagit ut sin rätt. Jag kände mig bara så matt när jag skulle ut på rullskidorna i eftermiddags. Knallvarmt och vindstilla. Så jag valde bort träningen. Ja, iallafall dagens andra träning, eftersom morgonsimmet blev av.

Men att vila, när huvudet är inställt på att träna: det är det tuffaste av allt.

Dödligt effektiv

2011-07-07T12:09:00.002+02:00

Det är bara lunch och jag har redan "gjort bort" dagens träning.

Direkt efter simningen - fasen vad jobbigt det är i havet - så stack jag väg på kvalitetspasset löpning, innan värmen var överdjävlig och innan pojkens "fiska?"-mantra börjat ljuda. Drog bort till berget i Finna och körde baksidan där, vad jag kallar Sedin-backen, i 10x90sek med joggvila. Med de 3+3K i transportlöpning så blev det ett redigt pass. Å särskilt ovarmt var det inte heller. Men attans vad kul det är att köra tuff löpning igen!

Jag tycker dock att det känns rätt tomt när träningen är bortgjord. Men jag får väl fiska resten av dagen...

Morgonrutin

2011-07-07T06:55:00.005+02:00

Semester. Tidiga mornar. Spegelblankt.

I fädernas spår

2011-07-05T21:18:00.025+02:00

Jag summerar åter.

Veckan som gick var en vilovecka och stannade på 6 timmar av spridda skurar: tre pass simning, ett långpass löpning, ett kvalitetspass på crosstrainer, ett medelhårt spinningpass och ett pass på gymmet. Tyvärr ingen simning i havet på ett tag nu (det har blåst kuling hela helgen), men däremot börjar löpningen komma igång på riktigt.

I söndags var det äntligen dax för det första inplanerade långpasset på...jättelänge! Men innan det så skulle bara ett löfte infrias: snubben hade blivit lovad att få springa med pappa - och nu skulle det bli av. Men först skulle han dressas exakt som jag, to m en mobiltelefon med öronsnäckor och en drickesflaska skulle med. Så efter en ett bra tag av ordnande av utrustning så kom vi iallafall iväg. Tanken var att vi skulle springa upp för vägen (150m), ta en dricka-paus pch sedan springa ner igen; 4-åringar brukar ju tappa intresset rätt så fort. Men se det gick inte - vi skulle springa betydligt längre visade det sig. Så det drogs iväg på en runda upp i skogen och runt byn innan vi kom hem efter en 20-25 min igen. 1,5 K bedömde jag det till och då sprang han i åtminstonde halva vägen. Glad i hågen, nyfiken på allt vi passerade och med ständiga krav på att jag skulle dra. Ett minne att plocka fram i livet som kommer!

Knoll och tott

Och efter de 45 minutrarna av välkommen försening, så kom jag iväg på en 1:45 lång löpning i kustlandskapet, kulingvindar och värme, vilken sedan avslutades med tvagning i havet. En sommarklassiker alltså. Än bättre var att jag inte fick någon som helst reaktion i hälarna dagen efter!

Värt att nämna från förra veckan är annars det att jag gick in på badhuset för att simma i onsdags - och kom ut från omklädningsrummet som ägare av ett par splitternya Swenor fiberglass rullskidor. Fick dem till fabrikspris av en skidfantast jag mötte bland skåpen. Värre saker har väl köpts i omklädningsrum till kommunala badhus kan jag tänka mig. Så nu ska det tränas seriös stakåkning inför Vasaloppet också. Jag var in till stan och hämtade dem idag.

Nya saker att trötta ut sig på...

Den här veckan är gul, vilket innebär sisådär 10 timmar träning. Det är ju dessutom första semesterveckan, så jag tänkte köra lite mer intensivt i träningen framöver. Jag ska försöka återgå till att löpa tre kvalitetspass/vecka och skippa alla distanspass istället. Uthålligheten får byggas på cykel och simning. Så idag körde jag mitt första riktiga kvalitetspass löpning på ett halvår; hat-passet 6x1000m. För att undvika för stora påfrestningar så söker jag mig till terrängen, vilket inte alltid är så lätt när man vill köra kvalitet och det ska gå lite fortare. Men tack vare min fader/son-löpning i söndags, så fick jag upp ögonen för den slinga vi har i skogen alldeles ovanför där vi har stugan. Blandat stig, höläggdor och skogsväg i ordentlig kupering, borgade för sugande löpning, snittpuls på 90% och väl stumma ben. Jag körde lite för hårt, helt enkelt. Började på 4.16 och sen dalade det ända ned till 4.46 på den sämsta kilometern. Mina normala 3.50 på asfalt känns långt borta. Men kul är det att va tillbaka!

Dessutom gav dagens tusingar mig chansen att mäta upp den slinga som jag och snubben sprang: den visade sig vara 1,85K lång. Ett riktigt långpass alltså för en nybliven 4-åring.

Två vinnare!

När det händer så händer det!

2011-06-27T11:18:00.025+02:00

Min frånvaro här fortsätter att lysa. Men mitt träningsschema fortsätter att fyllas.

Egentligen borde jag väl skriva här rätt ofta, för det är nu det händer saker. Förra veckan blev tex. 10+ igen. Midsommarhelgen blev väldigt lugn och drogfri, sånär på en halv vinare och några folköl, så ni förstår att det fanns utrymme och ork för att träna. Så kommande vecka är vila med fokus på löpkvalitet och simteknik.

Midsommaräng på Midsommardagen.

På midsommarafton gjorde jag min simpremiär i havet. Min våtdräkt, beställd från England, dök upp under veckan, och jag var inte sen att åka ut till stugan och testa den. Den var ett helvete att få på sig. Precis i minsta laget. Så jag skulle behöva gå ned en 2-3 kilo om jag vill trivas i den. Det blev sen bara 5 minuter i vattnet. Lite scary var det allt att släppa lös och trycka ned huvudet i det bottenlösa, gröna havet. Så det blev mest Tarzan-crawl (med huvud och axlar halvvägs över ytan) och sen gick jag upp igen, nöjd över att känt den lite extra flytkraft i dräkten, vilket kan köpa mig tid i andningen.

Ser proffsigt ut, va?

Men igår gick jag åter ned till stranden under tidig morgon, nu med en spegelblank vik och vakert väder och gav mig fan på att trycka ned huvudet och köra långsam och metodisk crawl med andning - och se det gick hyfsat. Bara man slappnade av och accepterade att man skulle titta in i ett mörkt, grönt dis. Det blev några 25 meter hit och dit och däremellan en hel del bröstsim, bara för att göra mig hemmatam i vår vik. Den ursprungliga rädslan är dock övervunnen och nu ska det köras när tid ges.

Nya tag. Arla morgon.

Ett planerat brickpass i går kväll, på 4 timmar, gick helt åt helvete. Satte iväg på cykeln strax efter kl 18. Redan sen. Och efter bara 5 minuter av cykling så började det att regna; trots att hela omlandet tycktes ha en blå himmel och sommarväder. Ett lokalt regnväder la sig dock som ett lock över just den socken som jag nu cyklade i. Snart visade det sig att mina nedladdade poddar som jag tänkt lyssna på inte alls var nedladdade enligt spellistan. Och tre timmar på cykel utan att ha något att lyssna på är rätt tråkigt. Men regnet fortsatte. När jag sedan efter ca 10K vände in mot inlandet och började cyklade ut på åkermarkerna, så kom jag in i ett riktigt oväder. Det krävdes också bara en blixt med en snabbt påföljande smäll från den svarta skyn, för att jag skulle vända cykeln och cykla tillbaka. Det var åkrarna och jag och åskvädret.

Hotande åskväder!

Och tur var väl det att jag vände tillbaka! All väta på vägbanan hade gjort att limmet på bakdäcket lösts upp; så plötsligt stod jag där, i skyddet av en E4:a-viadukt, med bakdäcket i handen. Oljig, blöt och jävligt irriterad. 1,5 mil hem till stugan och ingen som kunde hämta mig, då sambon satt hemma med bägge barnen redan nattade. Så jag försökte cykla på mitt olimmade reservdäck tillbaka. Det gick. Hjälpligt. Var 5:e minut fick jag stanna och vrida däcket tillbaka på sin plats. Och regnet det bara fortsatte. Men nu sken iallafall solen samtidigt. Så efter ca 1.50 var jag hemma igen. Det blev inga tre timmar. Inte var jag så sugen på att fullfölja detta misslyckade pass heller. Mer intresserad av att äta upp den där Gott & Blandat som låg hemma. Se lite på TV. Ligga i soffan. Fast jag tvingade mig, trots skithumöret, att svida om till torra kläder och snöra på mig skorna för en fortsatt timmes löpning. I regnet. För det fortsatte också. Stora, men få droppa, i ett solsken, ett s k sommarregn. Jävla sommarregn. Men i det regnet flög jag fram i 5-tempo med 75% puls. Inte märkt av cykelturen alls tycktes det som. Jag fick uppleva känslan under den här milen att min uthållighet just nu är grym. Det känns som att jag kan hålla på hur länge som helst. Så det var belöningen för att jag stod ut och trotsade mina tankar på att ta den bekväma vägen. Och lagomt tills jag vände hemåt igen - så slutade det regna.

Träning som gör hela familjen trött...

I dag är det vila. Men med blodad tand gick jag ändå till stans simhus på lunchen. Framgången med crawlen under helgen gjorde att jag tänkte få träna lugna teknik-längder. Väl där så visade det sig bara flyta på. Plötsligt simmade jag längd efter längd (visserligen med vila mellan varje) med enbart crawl-tekniken. Nästan 25 st! Jag kom till och med på mig själv att simma med tretaktsandning (andas åt bägge hållen) under en längd. Det är det största enskilda genombrottet jag haft i simbassängen sen jag började! Det tog mig 10 timmars nötande och en massa youtube, men sen verkar det att ha släppt. Och törstig var jag inte heller efteråt... Nu simmar jag inte jättebra - men jag simmar, och det går hyfsta snabbt också. Och jag får inte panik. Samma euforiska känsla infann sig i bassängen som den där gången när jag körde 800-intervaller på löpbandet, efter initiala 4 månaders grundträning, och för första gången kände att jag inte var en lufsande joggare längre.

Så summa sumarum från veckan som gick: bara glädjefyllda träningsstunder!

Löparlycka i Tennviken!

Förbannar vilan

2011-06-20T10:05:00.002+02:00

Varför känner man sig alltid som ett vrak under viloveckan?

Trött. Omotiverad. Ja, ur form helt enkelt. Borde jag inte flöda av energi och känna formtoppen komma? Borde jag inte tycka att livet är skönt med all denna fritid och de få myspass som ska göras?

Sen finns det säkert röster där ute som säger att 5 timmar varannandagsträning, 26K lugn löpning på tre pass, en simning och två styrkepass inte är en vilovecka.

Men vad vet väl de?

Nu är det iallafall en röd vecka igen. Livet vänder åter.

Ja, hur fan hinner man med..?

2011-06-17T09:46:00.003+02:00

PMS tycks många av oss lida av i dessa dagar. Så även jag. Fast min är då för att jag inte fick vara med i år och någon klassiskt variant av tillståndet tycks jag inte ha; mina mål finns tydligt framför mig, motivationen är extremt hög och träningen är roligare än någonsin. Mitt PMS yttrar sig istället i att jag lagt ned bloggen i tre veckor.

Jag tränar dock. Rätt så mycket också.

Förra veckan blev det mängdrekord med drygt 11 timmar. Så den här veckan vilar jag (= 6 timmar). Som ni ser så räknar jag redan träning i antal timmar och inte i K längre. Fast så tränar jag jämförelsevis extremt lite löpning också. Det beror då på att jag inte vill riskera att skynda fram för fort den här gången. Har jag i stort sett varit borta från löpning i 5 mån så kan jag lika bra vara det några pass till, resonerar jag.

När det blir så mycket träning så ids jag inte skriva om träning. Har märkt av det här fenomenet tidigare också. Och ju mindre jag tränar desto fler blogginlägg skrivs det. Det är då jag går och längtar och funderar på träning, målsättningar och praktiska leva-med-löpning. Men nu när jag utan problem tränar <10 timmar (jag älskar gren-varierad träning!) så tycks jag inte fundera så mycket. Eller så gör jag det, men är bara för trött för att orka skriva ned dem efter träningen. Just nu funderar jag väldigt mycket på de nya disciplinerna cykel och simning. Eller hur jag ska få in upp till 4 timmar träning i vardagen, utan att det ska sabba för familjen och jag måste gå omkring med dåligt samvete – vilket jag redan gör.

Ja, så enkelt är det.

Så vad har hänt under de senaste två veckorna då?

Jo, jag har börjat springa regelbundet. Långsamma kilometer och bara i terräng. Är uppe i tre pass i veckan och kommer att ligga kvar där länge, i stort sett tills jag utvecklat dessa till rena kvalitetspass. Uthållighetsträning grundar jag enbart på cykel och simning framöver.

Jag har anmält mig till Vasaloppet. Kompisen jag ska åka med hann dock inte. Jag anmälde mig f ö samma dag som platserna tog slut.

Jag tycks ha utvecklat pollenallergi vid 39 års ålder. Och genast örstår jag varför jag inte tycks bli av med snorigheten som gäckat mig i tre veckor. Familjen har f ö haft en förkylnings-streak på över 4 veckor. Den bara snurra runt liksom. Fast det har ju då inte stoppat mig från att träna…

Vår fantastiska pojk fyllde 4 år i helgen! Helt galet vad tiden går...

Har också spelat in en ny TV-reklam. Denna gång för Paradiset, ett äventyrsbad, där jag skulle hänga i relaxen och spela småkär i en okänd kvinna. Gick väl sådär. Betalningen tog jag ut i form av ett årskort på simhallen.

Har tagit mig an två adepter, har en förfrågan av en tredje samt småcoachar en ”periodare”. Alla nybörjare. En ska springa en halvmara och får tips via Fb, de andra två är arbetskamrater som ska klara tjejmilen på 60 respektive ner mot 50. Periodaren är polaren som vill gå ned i vikt. Jag springer enstaka gånger med dem för att få ordning på teknik, hitta farter och köra kvalitet. Åsså lägger jag upp ett enkelt träningsschema och sprider kloka förmaningar och positiva ordstäv. Konstigt nog är jag väldigt förståndig när det kommer till att lära andra att träna med måtta, springa långsamt och helga vila.

Jag har fått utveckla mina träningsrutiner till att i allt högre grad hamna på tidiga mornar. Ska man hinna med dubbla pass så gäller det att ligga i. Lite sitter det dock ihop med att jag suttit uppe och sett Stanley Cup under nätterna den sista månaden, men det har inte varit ovanligt att se mig på cykeln långt in i inlandet eller på toppen av Lotsberget kl 5 på mornarna. Tänk bara på att om du gjort ett tretimmarspass innan du dyker upp på jobbet vid 07.45 så gör du bäst i att hålla käft om det.

Jag har föreningsanslutet mig igen. I Vårby IK, min gamla skidklubb som jag åkte för i åldern 6-19, och nu är jag alltså tillbaka. Nästa år är nog hela familjen ansluten skulle jag tro.

Jag har köpt en gul badmössa, en snabb cykelhjälm och en bra våtdräkt. Morgonsimmet har stängt för sommaren och snart flyttar vi ut till stugan, så då är det tänkt att det ska simmas i öppna havet. Därav den gula badmössan: jag vill inte bli överkörd av sommarlediga NHL-spelare i deras jättebåtar. Funderar på att ha den snabba hjälmen på som säkerhet.

Jag har gjort mitt första brick-pass. 2 timmar cykel direkt följt av en löpning på ca 40 min. Inte alls jobbigt om jag jämför med ett löppass av samma tidsmässiga längd. Tvärtom så kändes löpningen väldigt behaglig och jag hade t om en runners high under några få K. Mera sånt blir det! påminde om känslan av det första långpasset.

Tror slutligen att jag har utvecklat en träningsnarkomani.

Ja, det var väl det...

Behöver jag säga att jag tar mitt järnman-försök på allvar?

Får se om jag orkar skriva här igen.

Jag är nog bara en förlorare

2011-06-16T16:12:00.004+02:00

”Ja, står man här när det går bra får man se till att stå här när det går dåligt också. Och nu är allting dåligt.”

Daniel Sedin svarar tålmodigt på alla frågor, direkt efter att förlorat den avgörande matchen i finalen i natt. Trots att han mår sämre än vad han någonsin gjort under hela sitt liv. Jag satt uppe och såg den här finalen i natt, bara för att det skulle kännas stort om byn där vi har vår stuga, skulle kunna få en Stanley Cup-titel – en av Sedinarna bor ju tvärs över viken. Men nu blev det alltså inte så. Istället kom en svidande förlust.

Efter så lång säsong så urladdades allt i ett…ingenting? Eller?

När matchen var över vid 5-snåret, så slog det mig att jag tyckte det var mer intresserant att få se de skäggiga stackare som satt där med tomma blickar och lipade, än TV-produktionens förkärlek för de firande Bostonspelarna. Men normalt vill man väl som tittare identifiera sig med de lyckliga, de som förtjänar att stå i rampljuset och all den där vinnarmentalitets-snacket.

Men smärtan över förlusten känns så mycket större och är så mycket mer dramatisk.

Jag är benägen att säga att förlorare nog blir mer intressanta som människor. Lycka är ju ett jävligt okomplicerat tillstånd som inte säger så mycket eller är något att dra lärdom av. Jag menar, under de kommande veckorna kommer Vancouverspelarna att få gå igenom så mycket mer intressant och lärande fas av sina liv, än de Bostonspelare som kommer att tycka livet är förbannat enkelt och glatt och förmodligen kommer vara berusade större delen av den här tiden.
Jag tycker faktiskt inte att såna som Bubka eller Bolt är speciellt intressanta som idrottare. Vinstmaskinerna. Däremot fascineras jag av såna som står i skuggan av dessa giganter men ändå kämpar och såna som ibland klappar igenom när det verkligen gäller; te x som Pär Elofson eller Nicklas Jonssons genomklappning på startsträckan i stafetten, de som blir eviga 4:or osv.

På något sätt så tror jag att ickevinnarna kan få ut mer av sin karriär på det personliga planet.

Nu är jag inte någon som förespråkar att livet är eller bör vara skit och att man ska misslyckas jämt. Tvärtom tycker jag att det mesta är fantastiskt och det slår mig hur ofta jag faktiskt går och lägger mig på kvällen för att jag längtar till nästa dag. Fast jag är dock jävligt misstänksam mot människor som alltid framstår som glada och bara pratar om att se möjligheter och ska sprida positiva oneliners och uppmuntrande tillrop kring sig . Jag har gott om dem i min ”utvecklingsvänliga” miljö, där vi ska se möjligheter. Lovar dock att de flesta av dessa optimist-konsulter, skulle vara de som förlorar hoppet först av alla i en fysisk och mentalt pressande situation.

Tänk om jag hela tiden varit ”en vinnare” under mina fyra år och allt bara gått på räls. Som om varje lopp skulle vara en ren jävla plåga att springa. Vad uttråkad jag skulle vara vid det här laget! Men nu har jag haft fyra år av skadeproblem, missade tävlingar och däremellan några få framgångar. Men jag skulle ändå aldrig byta dessa två mot varandra, för nu lever jag istället med revanschlusta som drivkraft hela tiden och jag är alltid glad för att jag kan träna.

Den otrogna hunden och guvernören, Arnold Schwarzenegger sa:

”Strength does not come from winning. Your struggles develop your strengths. When you go through hardships and decide not to surrender, that is strength”

Jag vill bygga styrka - inte vinna något. Man lär sig säkert något av att vinna ibland också, men jag sätter alltid höga mål för att pressa mig, och det är sällan jag når dem. Men det gör inget, det får mig bara att försöka mer till nästa gång.

Så när TV-sändningen var över i morse, runt 05.30, så svidade jag om och sprang hemifrån i morgonsolen. Jag tog den långa vägen till jobbet, via Höga Kusten-leden, och sprang i skenet av alla förlorare och misslyckanden - lycklig. Lycklig över att jag bara får springa igen. Även om det var en simpel transportlöpning i 6-tempo.

Så för att sammanfatta:

Gärna medalj, men först en rejäl kollaps, som Rune Larsson lär ha sagt.

Någon som vill starta i mitt namn?

2011-05-27T10:26:00.003+02:00

Det blir inställt i helgen.

Förkylningen blir bara värre - inte alls bättre. Så väskorna har packats upp igen och jag sitter på jobbet istället för i en bil mot Sthlm.

Jag tänker inte springa en mara igen om jag inte kan prestera på topp. Speciellt inte när jag dessutom har en nedsatt löpstyrka av alldeles för få löpmil och då ett lopp skulle kasta tillbaka mig flera månader gällande mina hälproblem.

Jag vilar hellre och hoppas vara frisk på måndag så att jag kan dra igång med en röd vecka igen - dvs <10 timmar träning. Cykel, löpning, simning, styrka....

Långsiktighet.

Jag lyfter istället blicken mot Umemaran i oktober.

"Jävlar, jävlar, jävlar.."

2011-05-26T15:01:00.005+02:00

DNS?

I årets brödrosttävling har jag tippat min tid till "DNF", dvs att jag kommer att bryta pga dåliga förberedelser.

Men det verkar alltså inte ens gå så långt. Risken är nu överhängande att jag inte ens startar.Ont i halsen och förkyld. "Tjock" i ren allmänhet. Så pass att jag i morse försökte stryka mig från loppet och klickade mig fram...bara för att få se att jag inte har något avbeställningsskydd i år. Så jag är alltså fortfarande anmäld.

Som inte sargade hälar och 25 löpmil i kroppen inte vore nog så förväntas jag alltså springa med en förkylning i kroppen.

Jag var ändå taktisk i år och började dra ned kraftigt på träningen redan för två veckor sen, för att låta en eventuell förkylning komma och gå i tid. Min kropp brukar reagera så: så fort det blir vila passar den på att få vara sjuk en stund. Men trots att hela familjen gått omkring och varit förkylda, så har inte jag fått det. Förrän i tisdags alltså...

Fy fan, vad less jag blir!!

Andra året i rad med förkylning. Mitt enda hopp är att jag nu nått peaken på den här förkylningen och att jag de kommande 48 timmarna bara blir bättre.

Jag är optimist!

Hur mår du vid egentligen vid 40?

2011-05-24T08:38:00.008+02:00

Jag lovade i ett svagt ögonblick att publicera den bild jag har hängande på kontorsväggen, som inspiration eller bara påminnelse vet jag inte.

Grafen visa löparens psykiska välbefinnande över en marathondistans. Bakom står Göteborgs universitet. Jag lämnar den i övrigt okommenterad eftersom jag inte vet mer än vad som går att utläsa av bilden.

Är det så här för er?

Klicka för större

Jävligt bra "finslipning"!

2011-05-22T17:24:00.001+02:00

Skulle bara ut en sista gång och känna på farten och sen vila hälarna.

Skulle bara välja skogstigar för att spara hälarna.

Men så försvann stigarna.

Så nu står jag här, på en myr, långt upp på berget. Blöt är jag också.

Norrländsk laddning

2011-05-22T15:30:00.001+02:00

6 dagar kvar och då borde man väl vila... Fast årets uppladdning kan knappast sabbas av lite vardagsmotion. Hela familjen är dessutom halvkrassliga i småförkylningar.

Spring-musik och prylhets

2011-05-17T13:54:00.008+02:00

Jag springer till musik. Jag jobbar till musik. Jag transporterar mig till musik. Ja, jag använder all ensam tid till att lyssna på musik. Så för mig som så uppenbart gillar musik så är det som julafton idag, för på posten ligger en Samsung Galaxy S II och väntar på att jag ska hämta upp den. Den kan jag fylla med musik. Jag firar det hela med att lägga ut en av mina Spotify-listor med springmusik.

Tänkte väl spontant köpa en iPhone "eftersom alla andra har en". Fast den WWNYD-filosofi som är grundläggande i mitt liv (ska tatuera in den tror jag), sa till slut att jag inte ska agera flockdjur. Så jag valde Samsungs nya flaggskepp istället. Eller "ren kärlek" som en recension benämnde den.

Det är inte ofta jag köper top of the line. Mellanmjölken, det är jag det när det kommer till prylar. Jag har ändå har sönder dem. Fast det inte så att jag inte gillar prylar. Tvärtom. Fast det jag använder sällan eller är ointresserad av ska inte vara dyrt. Ointressanta saker är tex. bilar, microvågsugnar, TV-apparater. Sånt. Ändå tenderar jag att överköpa mig varje gång.

Det är en form av down-sizing jag nu har börjat göra, där jag försöker nöja mig med lite enklare, billigare och icke märkestyngda prylar. Ett i-landsproblem om något. För eftersom jag inte vill jobba ihjäl mig för att tjäna ihop kosingen, utan tvärtom vill jobba deltid nu när barnen är små, så är det här vägen att gå. Inte så att jag är trendig och vill leva enkelt och införa köpstopp. Nä, det här handlar om att ha kakan kvar och ändå äta upp den.

Som vår båt. Bara att ha en båt är ju ren lyx. Även om den börjar bli piss-gul. Men den använder vi bara 4-5 ggr per år och därmed är den jävligt dyr oavsett hur bra priset nu var när jag köpte den. Men tänk om drömmen om landet och den där dyra båten hade fått sväva ut till verklighet; då hade jag haft den där båten som var lika stor och stark - men kostade 4 ggr så mycket. Idag kör jag en motorcykel för 35 000 mot den jag hade innan barnen kom, för 115 000. Tur är väl det eftersom jag vurpade i höstas. Men det går att köra fort med bägge. Och bägge står/stod ändå parkerad större delen av året.

Idag kör vi också en begagnad Ford Focus. Hade det varit för fem år sedan hade jag förmodligen stått där och trånat efter en dubbelt så dyr SUV. Jag räknar det här sista till ett av mina bästa köp någonsin. Inte för att det ären Ford, utan för att jag kunde övervinna min prestige och tänka bort storbilsklassen. Det var inte lätt. Men fan vad pengar vi får över på det. Som vi slipper tjäna ihop.

Längdskidorna däremot, som jag köpte i vintras, var top of the line. För dem använder jag ofta. Träningsprylar överhuvudtaget är väl investerade pengar tycker jag. En investering i sig själv. Om man nu använder dem... Min ursnygga Tiger-kavaj där hemma är det inte. Jag har ju aldrig kavaj. Sen är den alldeles för stor nu när jag springer bort mig själv. Den passar någon som väger 85 kilo.

Nä, jag äter, dricker och röker hellre gott för pengarna. Eller lägger skor. Inte på överdyra prylar som impar på polarna. Fast inte den här gången alltså. Kontentan är att musik, träningsblogga, kommunicera och information via nätet är en alldeles för stor del av mitt liv för att jag inte ska tycka det vara värt priset den här gången.

Tänk att även jag äntligen ska kunna lägga upp bilder på bloggen i realtid. Tagna med min nya 8 megapixel-kamera. Så att man ser vad bilden föreställer.

Bara det.

Jag välkomnar mig själv in i...2005?

Äntligen lossnar det!

2011-05-17T09:00:00.011+02:00

Igår bajsades det på pottan!

Det har varit en lång väg förbi den där mentala spärr vår son haft kring detta. Han har satt sig ned i 15 sek, krystat och sedan sagt "nä, kommer inte" och sedan klivit upp därifrån och begärt en blöja. Jag skulle kunnat ha peppa honom likt en Tiger Woods-farsa med "du kan vad du vill, och när du säger att du inte kan så vill du inte", men har istället tagit det lugnt för att inte skapa någon press och hang-up kring själva grejen. Istället lovade jag honom det största lego han kunde hitta i leksaksbutiken för eventuella blöj-pengar vi sparar in.

Det har väl nu gått ett halvår sedan det löftet kom och vi har påmint honom några gånger om det. Sen igår, så pressade vi lite med att säga att blöjorna var slut och att han fick använda pottan istället, och vips så gick det. Samtalet kom på jobbet med en högljudd son: "jag kan, jag kan..." Visst kan du - vi har aldrig tvivlat. Så det blev shopping igår. Han var anspråkslös och valde en polishelikopter för 379 spänn. Inte det stora rymdskeppet för 1299:-. Fast ändå försökte jag motivera honom till en större monstertryck med MC på släp - mest för att jag själv ville bygga den...

Och det lossnar även för farsan! I bassängen. Tekniskt.

I morse så fanns plötsligt där en hög och bra vattenlinje när jag tog de första armtagen, vilket gjorde att jag fick huvudet naturligt vid vattenytan för eventuell inandning. Jag säger eventuell eftersom själva handlingen fortfarande kräver sånt fokus att resten av tekniken tenderar att haverera i så fall. Dessutom kunde jag ta det så pass lugnt och simma ut, att det fanns tid att experimentera med detaljer. Därmed fann jag också det riktiga "draget" med armarna och kunde utväxla riktigt bra med kraft.

Så i stort så har jag låst upp alla knutar i simningen nu: isättning av hand, vridning av överkroppen, draget bakåt, hög armbåge, lugn benspark. Och dessa moment sitter rätt bra tillsammans också. Det känns fantastiskt smidigt och snabbt stundtals. Så nu saknas bara en naturlig andning.

Men det tar vi på fredag 06.30!

Formtoppa huvudet

2011-05-16T10:58:00.005+02:00

Allt rullar helt enligt min traditionella uppladdning.

Ja, förutom själva löpträningen då. Fast jag ignorerar det faktum att jag bara sprungit ca 20% av normal träningsmängd. Här gäller det istället att hitta känslan, fokusera och boosta det mentala!

Renlevnad (sömn och mat) - check

Sista mängdveckan - check

Halvmara-testet - check

Första pung-skavsåret - check

Inspirationsfilmer på youtube - check

Utbruten förkylning - check

Varför ändra på ett icke-vinnande koncept!?

Ja, men då är jag väl redo för start då...

Om man nu kan kalla det form

2011-05-15T18:23:00.004+02:00

Jag har visserligen knappt några löpmil i mig och inte mer än ett enstaka långpass i kroppen, men tyckte trots allt att det kunde vara värt att känna efter var jag står.

Det blev en tur i morse på 20K vändbana ihop med en löpkamrat. Han ville att 15K skulle gå i 5.20-tempo. Visserligen var mitt sikte inställt på att ligga runt 5.00 på den här maran, men det var när jag fortfarande kunde springa. Lyckas jag hålla 5.20-tempo på maran så är jag mer än nöjd och drog glatt iväg för att känna om det här var överkomligt. Och det var det. Efter 5.17 och de tre sista K i 5.00-tempo så var jag märkligt oberörd. 79% i medelpuls och inga större krämpor. Något stela vader kanske. Så flåset är det inget fel på. Inte konstigt med tanke på all träning. I veckan har det tex. blivit drygt 10 timmar.

Så hade det inte varit för att hälarna ömmar titt som tätt så hade jag t o m varit glad över min fina form nu.

Inspirationsfilm?

2011-05-12T16:03:00.000+02:00

Lite kuriosa bara.

När jag i mitt förra inlägget sökte en bra länk för att illustrera min trail-premiär på Lotsstigen, så fann jag, något förvånad själv, den här filmsnutten från förra sommaren ute på youtube.

I huvudrollen ser vi landsorts-Humle (yours truly)som ska visa storstads-Dumle sin nyfunna långpass-slinga. En skakig iPhone har lyckats fånga vyer, en förvånansvärd fokusering på djur ("Kolla flugorna!") och allmänt filosoferande kring träning, liv och död. Dessutom kommer några knivskarpa analyser ("Fan, det här är ju en riktig stig!") och även lite i-landsdramatik på slutet.

Fast det är väl mycket asfalt och lite trail; jag vill minnas att filmmakaren blev för trött för att filma när skarpt läge i skogen väl uppstod, betonganpassad som han numera är...

Ser bara möjligheter

2011-05-10T15:31:00.007+02:00

Fy fan vad bra det går nu!

Och nu handlar det inte om att vädret är bra, att arbetsbelastningen på jobbet är lagom soft eller att familjen tycks må bra och det råder en stund av harmoni mellan vuxna och snart-att-bli-fyraåringens kamp för en egen vilja.

Nä, det handlar om träning. Förvånad?

Och detta, trots att jag alltså bara fått springa några enstaka pass i år och är helt oförberedd på maran. Det är ändå en positiv känsla som sammanfattar min träningstillvaro just nu. Så här kommer det:

Äntligen rullar skorna igen!

Jag har inte vågat berört detta ämne med ord tidigare (bara i siffror i loggen) av ren rädsla för att det kan utlösa förbannelsen. Jag har alltså sprungit fyra pass de sista 17 dagarna. Totalt 52K. I 6-tempo. I 6.20-tempo. Ja, till och med i 7.40-tempo. Vet inte hur fötterna klara det här på längre sikt. För det knarras lite i hälsenor, ömmar lite här och där under hålfötterna och ibland känner jag en försiktig irritation i hälar - men det är lätta överansträngningar av ovanan om ni frågar mig. Jag har gjort årets trail-premiär i krokarna kring Skagshamn och Lotsstigen (17K), det har blivit två vanliga distanspass och häromdagen ett modigt långpass på 2½ timme - som ren trail-löpning i hårt kuperad terräng. Allt för att få en skonsam start. Och vet ni vad? Ren trail-löpning är faktiskt riktigt roligt! Jag har felaktigt förknippat den med att springa på barkade elljusspår. För det är jävligt tråkigt. Men nu planerar jag att kommande tid köra ett pass var 4:e dag i terrängen och hoppas att det håller för att starta en upptrappning efter maran. Jag är optimist.

I morse kom breaket i simningen!

Plötsligt hittade jag nyckeln till crawlen med vridning av kroppen, hög armbåge, isättning av hand och själva genomdraget av armtag. Stärkt av detta såg jag också möjligheten till att försöka mig på att få in nån andning också - och se det gick! Visserligen kom nån kallsup men en dryg halv längd genomförde jag i alla fall med andningar. Nu är problemet att dessa två genombrott bara tycks funka isolerat från varandra. Så antingen satsar jag på att andas, men då försvinner all teknik och det sluggas hej vilt. Eller så simmar jag tyst och effektivt i ca en halv längd och får sen syrebrist. Men bara känslan i bassängen i morse, när jag mycket förvånad simmade in i framförvarande snabb-bröst-simmare på några få simtag gjorde mig överlycklig.

PSå på 6-7 korta simpass med bröstsim och inslag av crawl-försök, kombinerat med studier på youtube så har jag alltså gått från vatten-obekväm och usel simmare, till en som är avslappnad i vattnet och har ett bra bröstsim - och nu även häng på crawlen. Och vet ni vad? Simning är förbannat kul! Man börjar förstå flummiga uttalande om "kontakten med vatten" och i morse i omklädningsrummet stod jag och predikade simningens lov för en nybörjande arbetskamrat med låg energinivå. Nu ska jag tamme tusan köpa en våtdräkt och köra teknik hela sommaren i havet ute vid stugan. Varje morgon. Med bara 40 meter till träningsbassängen. Det är lyx!

Nya tubdäck!

Har nu skaffat nya däck på bägge hjulen på racern. Som ny. Eller...nä. "Kör du fortfarande på såna", sa försäljaren lite hånfullt. En kamrat med cykelkunskaper skrev på Fb: "Limmade däck går fet-bort. Dom som använder sig av limmade däck har folk som sköter skiten åt sig. Man ska inte hålla på med det där eländet själv." Kanske har dom rätt? Mitt förra inlägg tyder väl på det...

Så utifrån detta så har man faktiskt kunnat spotta mig två gånger på cykelavdelningen i stan på kort tid, där jag diskuterat växelsystem, ekring och ramar, provsuttit Bianchi-cyklar för 15 000 papp och även hörts yttra: "det tåls att fundera på"... Fast jag ska inte ha någon. Den här cykel funkar och nu är den åter rustad för många mil; både som förberedelse för kommande strapatser, men även som ren uthållighetsträning och ersättning för löpningen jag inte kan köra ännu. Och vet ni vad? Cykel är rätt OK också! Men jag hatar dock spinning-formen lika mycket som förr.

Så ser läget ut. Så kanske ordnar allt upp sig ändå?

Jag tror det.

Inte utan klister

2011-05-07T21:36:00.010+02:00

True story.

Stans enda cykelförening - CK Örnen - har gemensam träning idag. Det är stor uppslutning eftersom solen lyser och det är perfekt cykelåkarväder. Överhuvudtaget så möter många vårystra cyklister varandra längs vägarna den här tidiga förmiddagen.

Men ingen ser så proffsig ut som det här dussinet tappra cyklister från CK Örnen. Alla iklädda klubbdräkten röd-vit-svart, tätt sammansvetsade i en fin klunga. Till och med i den här långa uppförslöpan som nu passeras går det rätt obehindrat och lättsamt. Jämnt tempo men avslappnat, gruppen bara flyter fram ljudlöst på sina välskötta, fina cyklar. Känns mäktigt liksom.

Men så, längre upp i backen, tycks det stå en annan cyklist. Han har klivit av sin cykel. Iförd en varningsgul vindjacka, gamla cykelskor från före kardborrens tid och något som kan betecknas som en barnhjälm, står han där i diket med sitt bakhjul i handen. Och där ligger också ett tubdäck uppslängt på vägrenen. Vem fan kör på klistrade tubdäck i dessa dagar!? Killen i diket är i full färd med att försöka klistra på ett reservdäck på fälgen. Han har klister på fingrarna, det syns på rörelsemönstret. Reservdäcket tycks vara i ännu sämre skick än det trasiga däcket på vägrenen. Lite längre fram står också en bil parkerad och en kvinna står och väntar på däckbytet. Han har tydligen fått ringa efter frun för att få tillgång till pump eller reservdäck. Är det så? Vilken amatör! Vem ger sig iväg utan nån av dessa grejer på en långtur?

Nu tittar killen upp, förvånad och överumplad av att dessa 12 cyklister som plötsligt dyker upp. Lite imponerad av professionaliteten ser han ut att vara. Han slänger ur sig ett spelat oberört "Tjena!" och återgår till att kämpa med att få däcket att sitta på fälgen. Ja men lycka till med det. Den där reliken till cykel lär vara så fylld med intorkat klister och däcket så knastertorrt att det blir omöjligt att få det att sitta kvar. Ur klungan skickas dock några spridda hej-rop tillbaka. Några vänder sig också om och slänger långa blickar på den eklektiskt utrustade amatören i diket; precis som om de kanske kände igen honom från något annat...eller? Men det är dock inte så att beslutet att stanna, för att hjälpa till kommer från klungas tät. Han klara sig säkert INTE själv. Men han får skylla sig själv. Så det trampas bara vidare.

Själv står jag där i diket. Mitt livs första punktering. Och jag kan bara imponeras av de riktiga cyklisterna i denna magnifika klunga som nu glider vidare - värdigt - uppför backen...

Nä, det jävla reservdäcket vill tydligen inte fastna på fälgen idag. Det är uttorkat och värdelöst. Jag ger upp! Det blir till att åka bil hem med sambon. Hon ser ut att vara less att vänta nu. Jaha, 22 minuter "träning" blev det då. Ironiskt med tanke på att det tog mig minst 40 minuter att få på sig allt och komma iväg i morse. Och här i diket har jag ju stått i snart 45 minuter. Kanske att jag ska hålla mig till löpningen ändå...

Fast vädret är ju fint idag.

(P.S. Jag snörade på mig skorna när jag kom hem och gav mig av till fots istället.)

Skadehelvetet!

2011-05-05T09:26:00.005+02:00

Ja jävlar ni...

När jag nu är rätt OK i hälarna, efter fyra löpfria månader, och tänkte få de där desperata löppassen i benen innan starten om drygt tre veckor, ja då dras jag istället med en uppsvullen halsmandel som envist vägrar ge med sig. Halsmandlarna hör ju till immunförsvaret, så uppenbart är jag inte frisk och avvaktar alltså all träning, klok som jag nu blivit.

Är det nån idé att man försöker överhuvudtaget!?

Stockholm Marathon 2008
Överansträngd ljumske i mars-april och en migränutlöst stroke en vecka innan start. Men jag startar ändå eftersom ingen riktig diagnos fanns ("migränanfall") då.

Stockholm Marathon 2009
Vadproblem i två månader under grundträningen och en kraftigt överansträngd ljumske den sista månaden innan start. En ljumske som jag sedan sprang med, vilket kostade hela sommaren i rehab.

Stockholm Marathon 2010
Fick träna på hyfsat, trots en hel del småont i halsen var och varannan vecka, i och med sonens inträde på dagis. Blev dock förkyld med feber lagom samma vecka som start. Hann inte bli helt återställd, men startade ändå. Sprang dock rekordtid (3.39).

Stockholm Marathon 2011
Hela försäsongen (jan-maj) går bort pga plantar facsiitis. Tränar mer än någonsin på skidor, cykel, crosstrainer, simning... Kommer att starta trots 20 mil löpning i benen.

Har jag otur?

Nä, det är självförvållat. Alltihop.

Överträning som orsakar belastningsskador och sänker mitt immunförsvar. Stress som utlöser stroke. Så jag ska inte gnälla, det är bara konsekvenser av att jag inte kan träna lagom mycket. Stressen har jag tagit hand om genom att tagga ner i livet i övrigt. Men jag vill dessvärre inte träna lagom. Jag vill träna mina 6-7 timmar i veckan. Gärna mer. För det är roligt.

En klassisk konversations-öppnare på gymmet, där man sitter och klär sig bland gubbarna, brukar vara:

Ja, det är skönt nu när det är gjort!

Vet inte hur många gånger jag hör den där kommentaren fällas varje vecka, men när den kommer mitt håll svarar jag konsekvent:

Tycker du? Själv kan jag tycka att det är lite vemodigt att man har gjort bort sitt pass för idag.

Jag kör alltså lite Rune Larsson på den här punkten: det är ju kul att träna. Ett av mina stora intressen de senaste sex åren. Så varför tala negativt om det? Visst, det är ett uttryck man bara slänger sig med, men det spelar egentligen ingen roll. Och visst kan jag tycka det är rätt skönt att vara klar med de där intervallerna. Men det faktiskt så att jag alltid längtar att passet ska vara över, inför eller just under passet, för att direkt efter se fram mot nästa. Det pass som kommer att göra mig ännu bättre.

Så jag kör glatt på vidare!

Lördag hela veckan

2011-05-02T16:37:00.005+02:00

Det har varit stiltje här ett tag nu.

Kanske för att jag drogs med halsont och ordentligt svullna halsmandlar under den förra veckan. Kanske för att jag är lite loj inför Stockholm, nu när jag insett att det inte blir någon löpning överhuvudtaget. Kanske för att det nu har varit två festhelger med en massa (mindre bra) mat och alkoholdrycker och godis. Man blir loj av sånt.

I alla fall så börjar jag nu att hämta mig så smått från virusattacker, helgdåsigheten eller om det nu är ett pre-marathon-depp.

Inga jättefester har vi väl dragit av under storhelgerna. Det har varit lugna familjedagar utan starksprit, rallarslagsmål eller dunka-dunka-musik. Tvärtom så var det faktiskt besök på IOGT:s majbrasa t ex. Men det blir ju en hel del av det där mysdrickande, speciellt nu när vädret och stugsäsongen är här. Så länge solen visar sig finns ju alltid en anledning att sitta där på kortsidan i solen och bara dricka goda importerade flasköl, läsa tidningen och röka en cigarr (eller flera). För en ny-fylld humidor inför sommarens altansoft, gör att det blivit en hel del av dessa giftpinnar också...

Jag gillar verkligen la dolce vita-livet för mycket under våra stughelger. Mycket mat. Vin. Efterrätter. Fyllda godisskålar. Tror väl att det försvann över 2 kg, bara av lösviktsgodis under påskhelgen. För att inte tala om Chunky Monkey Cheesecaken, pannacottacheesecaken eller dumle-kladdkakan vi gjort den här sista tiden. Bara Chunky Monkey'n hade kalorier nog för att ta mig runt ett av de längre ultramarathonen. Fast egentligen behöver det inte vara så mycket efterrätts-tjafs heller: ge mig bara tillgång på rött vin, vitt bröd, en god sås och oliver och jag kan bli sittande väldigt länge.

Min förkärlek för Guinness har dessutom kompletterats med värmens, grillningens och de tjeckiska sommarölens intåg. Sitter man och pimplar de där tre-fyra enheter varje helgdag - ja då sätter det sig. Dessutom stimulerar det fram suget på ännu mer tilltugg. Som tur är så har jag ärvt min mors dåliga ölsinne och blir oftast trött och hungrig vid relativt måttliga nivåer - så där finns en naturlig off-knapp. Värre är det mat och godis, där jag i princip kan äta hur mycket som helst. Jag kan t om äta trots att jag sitter och säger att jag mår dåligt.

Jag är också alltid rädd för att maten inte ska räcka varför jag handlar alldeles för mycket varje gång. Ni kan ju förstå stressen jag känner vid ett julbord när jag hamnar långt bak i kön. Jag brukar skylla dessa hang-ups kring mat på att min farsa alltid skrämde oss med att han skulle äta upp allt godis själv. Eller att han brukade tinga kokosbollar genom att slicka på pekfingret (som han sedan bytte till långfinger) och därefter petade på alla kokosbollar. Allt med vi skrek i högan sky. Så skoj hade vi.

Ja, så de här sista två helgerna har jag verkligen unnat mig allt. Förmodligen för att jag vetat att det gått då jag slitit hårt med trädfällning och även kunnat tränat bra med mängd. Men till slut blir allt det här helg-myset en vana - eller- ovana -som måste brytas. För jag är ett sånt otroligt vanedjur. Ett lat sådant dessutom, så jag behöver verkligen bra vanor i grunden med bara de där små inhoppen av la dolce vita. Så när min son igår envisades med att jag skulle ha en cigarr i mungipan där jag stod för att grilla (med en god Innis & Gunn i näven...) eftersom det är hans bild av mig, ja då inser man att det är dags att återvända till vardagen.

Så trots att jag nu "bara" ämnar att springa mig runt maratonsträckan i år, utan tidshets, så tänker jag ändå göra min traditionella säsongsladdning som sig bör. Jag menar, säsongen är ju lång och jag behöver en bra start i alla andra hänseenden. Så under kommande fyra veckor så blir det totalfokus på träna-äta-sova och en frånvaro av skräpmat, sockerprodukter och alkohol. Kanske tjänar man ett kilo på sin matchvikt också.

Fast mest av allt känns det bra att återgå till vardag och måttfullheten ett tag. Fast inte gällande min träningsmängd då - om man får tro andras syn på den...

Hinderträning

2011-04-18T10:30:00.007+02:00

Ibland blir träningsveckan inte som man tänkt sig.

I måndags var det tänkt att det skulle bli ett dubbelpass distans. Crosstrainer på lunch och premiär för landsvägscykeln på kvällen. Men så hade jag då tagit fel på dag (vanligt) och det visade sig att sambon skulle bort och jag skulle vara hemma med kidsen. Men träning blev det ju i alla fall.

I tisdags tänkte jag sedan få springa för första gången på evigheter. Men så kände jag mig så osäker på mina hälar att jag struntade i det hela. Istället körde jag i ren frustration ett tuffare intervallpass på 8x4 min på crosstrainern. Fast träning blev det ju i alla fall.

I onsdags så blev allt precis som jag hade tänkt mig! Lätt distansträning och lite styrka. Så träning blev det.

I torsdags så skulle jag åter ha tränat dubbla pass. Men så blev mitt lunchpass förskjutet till sen eftermiddag, och därmed så fanns det inte heller återhämtningstid för att köra ett andra pass den kvällen. Men träning blev det ju i alla fall.

I fredags var det också tänkt att det skulle bli dubbelpass. Fast när jag stod i kassan – kl. 06.25 - för att hämta ut företagskortet till simhallen - ja då var alla kort uppbokade. Våren är här så nu ska alla träna igen. Så det blev till att lomma upp på kontoret istället. Fast till lunch var det åter dax för veckans spypass: spinning 2x25min tröskel. Fast efter 12 min in på den den andra tröskeln så fick jag ett rusande hjärta (eller om det var dubbelslag) och andnöd. Då avbryter man definitivt! Men träning blev det ju i alla fall.

I lördags var det sen vilodag. Jag kör en regel om max 6 dagar mellan varje vila. Vid hård träning är intervallen nere på 4 dagar. Nu var vi ute på landet och med en ny kedja på motorsågen så gick det ju hiskeligt snabbt att såga ner några träd. Det blev ett tiotal stammar som åkte och sen tillbringades ytterligare 7 timmar den lördagen med att dra ris och få upp alla träd från isen. Förmodligen veckans tuffaste pass. Så träning blev det i alla fall.

I går söndag så var det så dags för säsongspremiär på landsvägscykeln. Tanken var att cykla hem från landet (efter en förmiddag av ännu mer risdragande). Tanken var också att jag skulle få mitt elddop, spränga en mental gräns och köra det där första långpasset på cykel någonsin; 10 mil och dryga tre timmar på sadel.

Det blåste västligt. Ordentligt. Efter en mil av cykling i en irriterande och jobbig sidvind, så var det dags att cykla rakt västerut de kommande 5 milen. Det visade sig lättare sagt än gjort; landsbygden var full av omkullblåsta soptunnor och brevlådelock som stod rätt upp. Tidvis stod jag upp och trampade - på rakorna… Som lägst var jag nere på farter av 12km/h. Medelfarten, som var beräkna och också låg på över 30km/h efter inledningen, var nere på 23 km/h. Detta innebar att cykelturen helt plötsligt pekade upp emot över 4 timmar. Tanken fanns hela tiden på att vända för att få åka i medvinden tillbaka ut till kusten.

Vid ”vändningen” långt inne i inlandet, och med fyra mil kvar, var jag så pass mentalt nerkörd att jag skulle kunna sluta nöjd där, i ett dike i Björna. Men istället fick jag ta mig an att klättra uppför den kommande milen. Tack och lov utan motvind. Sen kom min korta stund av lycka: en dryg mil med vind i ryggen och sluttande utför och farter i 40-45 knyck. Synd att man var för ofräsch för att kunna uppskatta den. Fast det kom ett abrupt slut i Hanabäck, med 1,5 mil kvar. Där slog den västliga vinden och de öppna landskapen ner mig i skoskaften igen. Sen var det bara att slugga sig hem.

Det tog mig 4.07 för att ta mig runt och det var ett av mina värsta träningspass någonsin. Framförallt mentalt. Helt tom i kroppen och huvudet efteråt, fast muskulärt var jag rätt OK. Sammantaget ett fantastiskt pass alltså! Och träning blev det ju i alla fall.

Så idag tar jag mig en välbehövlig vilodag – oplanerad. Men det går ju inte alltid som man tänkt sig...

Inställt pga hälsporre...

2011-04-13T09:54:00.003+02:00

Det känns bäst att få det här svart på vitt.

Jag slår Sthlm Marathon ur hågen i år.

OK, jag ska försöka komma till start, jag har ju ändå betalt och vi har också fått tag på en lägenhet där uppe vid stadion. Men att jag kommer springa loppet på nån rekordtid eller ens under 4 timmar - det går fet-bort. Målet var ju att slå mig in bland de 2500 (ca 50 placeringar)och därmed få byta startgrupp till 2012.

Men nu står jag här med 12 mil i benen sen i julas och fortfarande en inflammation djupt intill vänster häl som VÄGRAR att släppa. Oavsett hur lite jag belastar foten. Jag promenerar inte ens längre. Och jag tänker inte riskera något med att börja springa förrän smärtan är helt borta + nån vecka till på det. Det är bara att inse att jag i bästa fall får tre veckor i maj att springa några förberedande pass på. Så jag kan bara föreställa mig hur benen kommer att börja kännas på det där andra varvet...

Synd. Jag är bättre än någonsin. Har gått på hårt med mycket och varierad träning i stort sett oavbrutet sen den där fyraveckorsförkylning jag hade i juli förra året. Så ordentlig grundträning och flås finns sannerligen, men löpstyrkan är i botten.

Jaja, det är 178 dagar kvar till årets huvudmål: Umemaran. Och att ta sig tid att se Stockholm på sin löprunda är väl inte fy skam det heller.

Inställt pga regn?

2011-04-11T16:08:00.020+02:00

Det finns några gränser att passera i allt det här motionerandet.

En gräns går mellan det att du låter de givna förutsättningarna helt avgöra huruvida det blir träning eller inte ("det är för kallt… ja, men då tränar jag inte"), alternativt att du söker upp platsen och tillfället för att kunna träna ("det är kallt…så jag måste planera in en resa till gymmet"). Jag har förstått att det to m finns människor där ute som ställer in träning pga regn!

Jag tycks nu i alla fall ha passerat den där gränsen. Mycket handlar om att man har skaffat sig många alternativ till träning. Det hade jag inte förr. Då tänkte jag bara ”löpning” och när det inte var möjligt av olika anledningar så föll träningen bort. Men från att ha varit totalt insnöad på att nöta löpmil (dessutom på asfalt) så tycks jag - via alla skadebekymmer – ha transformerats till en multimotionär med löpning, cykel (inom och utomhus), simning, skidåkning och styrketräning på repertoaren. Jag räds inte heller längre att ge mig på rodd, crosstrainer eller olika typer av gruppass. Bara det får upp pulsen och de där signalsubstanserna får gå lös.

M ao söker jag hela tiden ett nytt tillfälle till träning om det skulle sättas käppar i hjulet för mitt ursprungliga alternativ den dagen… eller som i mitt fall de månader som det nu handlar om.

I helgen stod jag i en sån där återvändsgränd av givna förutsättningar. En söndag ute i stugan. Långpass-dagen. Inte kunde jag springa pga hälsporre. Och skidsäsongen hade just tagit slut den veckan med allt regnande - spåren bar inte längre. Fast så ser jag vår-isen när jag kommer ut till stugan, åker hem igen, enkomt för att hämta upp skidor och träningskläder. Sen gav jag mig iväg med isdubbarna för ett varv runt Risöfjärden under söndagmorgonen.

Jag, i snabba skär mellan Sedins udde och oss.

Sen han jag avverka 26K på ömsom skrovlig is och ömsom halvmjuk skare intill strandkanten. Inte det bästa föret, men det fanns dock stunder då jag med isens och medvindens hjälp kom upp i farter på 25km/h enligt klockan. Fast man är inte heller så kräsen gällande föret när man passerat den här gränsen "träning till varje pris".

Glädjande nog så träffade jag ägaren till båten på bilden. Han kom svischande på skidor med hjälp av sina två draghundar och fick avhonom veta att han och hans bror, under hela vintern, drar upp en 7-8K lång skate-slinga runt fjärden som också går strax utanför vår vik. En skate-slinga! Snacka om seriösa pojkar. Fick löftet att de nästa år skulle dra in den en extrasväng till vår brygga. Sätter nästa vinters stugtillvaro i helt nytt ljus!

Jag och Hulda af Grundviken

På hemvägen åkte jag på en fantastiskt skare på en solsida i värmen, en så fantastisk bra upplevelse att jag blev tvungen att ta en extrasväng runt viken, bara för att få åka den där biten en gång till. Samtidigt reflekterade jag lyckligt över vilka fantastiska möjligheter jag har - alldeles utanför mitt eget fönster...

Sammantaget en lysande träningsdag!

Hur många löparskor har du på kontoret?

2011-04-08T07:47:00.011+02:00

Eller vi gör så här istället; vi utökar det till att gälla allt träningsrelaterat i din omgivning på jobbet. Vad har du som ligger där och dräller som avslöjar din egentliga tillhörighet och böjelser?

Just nu är läget här hos mig som följer (jag sitter f ö i ett kontorslandskap):

Ett pulsband, mitt laktattestet från Idrottsmedicin och två nummer av Runners World (skadeförebyggande artiklar) ligger på översta hyllan.

På hylla tre står fyra burkar koffeinbaserade Energy Drink - fick dem av en "humorist" som ansåg att jag behövde mer energi...

Ett par Saucony och ett DS Trainers står på nedersta hyllan på en hög av projektbeskrivningar.

Mitt klädesskåp fylls av ett par fivefingers, ett par blöta simbrallor, simglasögon och två handdukar, varav en är blöt och en är torr. Dessutom står det tre flaskor duschgel där. Mina ytterkläder har jag slängda i pappersinsamlingskartongen under bordet.

På avskärmningen (anslagstavlan) framför mig hänger, bland kontoplaner och minneslappar för projektkoder, en illustration över höjdträckningen Fjällräven Classic, en graf över det psykiska tillståndet under ett maraton, en tabell med McMillians fartschema och slutligen borgskalan kopplad till mina uppmätta pulsvärden.

På skrivbordet finns en vattenflaska och banan för återhämtning efter morgonens simning.

I hurtsen till höger ligger några överblivna tabletter Voltaren.

I bordsbenet sitter det fast en grön gummistropp för rehabövningar för lår/höft.

På golvet under skrivbordet ligger en massageboll för fötter.

I min väska på golvet innehåller ett par tights+funktionströja (för kommande spinningpass till lunch).

Ute i köket står en termos, modell större, med egenproducerad återhämtningsshake för dagens mellanmål.

I frysen ligger Apotekets kylpåse.

I frysen ligger dessutom lite frysta bär, i skåpet finns en blandning nötter och i kylen yoghurt; ingredienser för en kompletterande frukost alltså.

Ja, det var väl allt. När man ser det så här, så förstår man att de andra anser en vara lite sjuk.

Nu har jag bara veckans spypass (2x25min i 85-93% på cykel) att klara av under lunchen, sen blir det en välförkänt vilodag!

Bakvänt men rätt på nått sätt

2011-04-06T14:27:00.020+02:00

Jag har en ovana att göra saker lite omvänt ibland. Löneförhandlingar t ex.

Att hinna med mitt jobb på de åtta timmar som är avsatta, är själva grunden för att jag ska fungera med allt annat jag vill göra i livet. Helst skulle jag nog ta ned den tiden något också, oavsett vad arbetslinjen i landet säger. Jag har också märkt - på mig själv och även andra - att man vid vid jobbrelaterad stress ofta väljer bort att träna. Eller finner det jobbigt att umgås med barnen. Oavsett om man har tid för det eller inte. Borde det inte vara tvärtom? Men den psykiska påfrestningen gör att man blir inaktiv när man väl får möjlighet att slappna av.

Så en balanserad arbetssituation är helt enkelt en del i min livsstrategi och det var väl också kontentan av vad jag sa till chefen vid årets löneförhandling:

"Jag vill att du motivera varför jag ska prioritera dig i år", tyckte chefen.

"Jag tycker inte att jag ska prioriteras överhuvudtaget, eftersom jag inte prioriterar jobbet. Jag trivs bra här men prioriterar familj och fritid i den här delen av mitt liv", svarade jag.

Jag sa faktiskt samma sak på förra årets löneförhandling. Men det visste jag att han glömt - jag känner min chef vid det här laget. Fast han sa sig ändå vara mycket nöjd med vad jag presterat under året och tyckte att jag gjorde helt rätt prioritering (han har själv just blivit morfar för första gången och är väldigt mottaglig för såna här argument). Sen gav han mig ynkliga 1,4% upp på lönen - men en ren bonus utifrån min framställan och med bakgrund av att jag rätt nöjd med det lilla jag har. Jag anser nämligen att vinsten alltid måste sättas i förhållande till gjord insats.

Min - kan tyckas - något "tama" inställning till jobbet och karriär kom, som jag tidigare skrivit om, med död och annat elände som florerade rikligt i mitt liv för några år sedan. Sammantaget ledde det framförallt till att jag inte tar min betydelse här på kontoret på för stort allvar längre. Jag är faktiskt ersättlig. När hjulen snurrar snabbt och man är inne i det så tycks många av oss tro att så inte är fallet; det fanns en tid då jag själv engagerade mig i allt och ville lösa allt. Men en erfarenhet från när min arbetskamrat, vårt "hjärta" på kontoret, som satt inne med den mesta kunskapen och kontakterna här, bara gick och dog knall och fall, fick mig att tänka om. Alla satt chockade i en vecka och frågade sig hur det här skulle gå... men en vecka senare så var kontoret igång som vanligt. En kamrat fattigare. Så jag är inte oersättlig och att jobba administrativt eller med diverse projektutveckling klår inte heller mina fritidssysselsättningar, så jag sätter inte längre jobbet framför min fria tid.

Dessutom tenderar sånt här med lön att jämna ut sig i de stora organisationerna; man prioriterar alltid såna som varit nedprioriterad året innan, så i slutet blir skillnaden försumbar. Ett par dyrare vinare på Systemet, kanske. Fast jag rekommenderar inte strategin för dig som vill ha upp din lön maximalt. Fast då ska man byta jobb, med risk att löneökningen går bort i pendlingskostnader, en 2:a bil på uppfarten, massiv övertid och dyrare viner på Systemet... Erfarenheter jag har från mina f.d kollegor som bytt jobb. Vis av egen erfarenhet så vet jag också att mer pengar till mig bara bidrar till att jag köper mer saker som jag inte behöver.

Nä, jag anser mig ha gjort en bra förhandling i år, då det finns en tydlig överenskommelse mellan mig och arbetsgivaren angående mina prestationer, vilket gör att jag inte behöver känna någon press på att delta i invigningsmiddagar eller sitta här på kvällarna och överarbeta varje fråga.

Så låt oss nu istället fokusera på en av de saker som jag prioriterar: träning.

Den här veckan går jag på betydligt hårdare igen. Tyvärr ingen löpning än - det vågar jag inte - men glädjande nog så är stelheten jag känner i hälarna på mornarna i stort sett borta. Kanske drar jag igen löpningen redan i nästa vecka. Det är ju inte så länge kvar till säsongens tävlingspremiär...

Exploderar och levererar!

2011-04-04T15:06:00.017+02:00

"Gör du något annat än lyssnar på musik och tränar?"

Jo, ibland. Fast i fredags blev det visserligen först veckans spypass på cykeln och sedan musik för hela slanten, bl a Håkan Hellström i en mindre men överfull lokal. Tidningarna beskrev den som ett kaos med tillhörande entré-stampede, svimningar, gråtande ungdomar och rullstolsbundna i kläm. Riktigt så hemskt som tidningen framställde det var det väl nu inte, men trångt, laddat och galet - det var det.

Foto: Oskar Sandström

Normalt så lyssnar jag inte speciellt mycket på Håkan då jag har min musiksmak i lite andra kvarter. Fast jag anser dock att han - utan konkurrens - är 2000-talets största inom svensk musik och den som förnyade pop-scenen. Och sen jag såg honom live på Gatufesten i Sundsvall, så blev jag lite frälst på live-Håkan. Så nu kan jag inte låta bli att se honom när han för en gång skull är i den geografiska närheten. Jag finner honom vara helt unik på scenen; en av de få som kan lyfta sina låtar till att låta bättre än som inspelade på skiva. Han har alltid ett grymt, samspelt, minst 7-mannaband, som backar upp med rikligt med blås och slagverk. Men framförallt kan han med sin genuina glädje och inställning, skapa en otrolig energi och euforisk känsla hos publiken. Varje gång.

Och i fredags var han faktiskt inte i sitt esse, med Håkan-mått mätt ska väl tilläggas. Hans röst var något sliten och hans speltid var för kort, vilket tog bort en hel del självklarar låtar från spellistan. Men Håkans betygsskala är en skala som går utanför alla de andras. Jag har sett de många av tidernas största band och stjärnor live nu, men ingen av dessa konserter har stått i närheten av en "simpel" liten Håkan-konsert i ett överfullt Folket Hus. Jag bevittnade också Säkerts konsert just innan och hon har fantastiska texter och otrolig utstrålning - men att jämföra hennes konsert med Håkans skulle bara vara orättvist. Det är en helt annat dimension man träder in i, när man bevittnar Håkan-konserter.

Så trots att man nu kan ha synpunkter på fredagens konsert så var det som vanligt när Håkan spelar: kanon! Han kom in, exploderade och sen bar det bara iväg. Jag kan också för en gångs skull sätta fingret på vad det är som gör det här så speciellt: euforin. Den euforiska känslan du får under och efter konserten om du bara släpper lös. Som jag gjorde i fredags där jag trängdes nästan längst fram. Inte helt olik den euforiska känslan man gick omkring med efter att ha genomfört den där första mara, faktiskt. Klippet här under säger en hel del om hur det är att finnas i det där fysiska kaoset.

Så slår jag nu ihop fredagens konsert-upplevelser med att jag även hann prova ut lite racer-skor, köpte ett par nya löpartajts och hann hem till söndagens långpass, så får helgen toppbetyg. Trots att det blev lite dåligt med träning. Enda nackdelen med denna helg var att min sambo egentligen också skulle ha varit med på konserten (det var ju hennes födelsedagspresent), men nu blev det inte så. Men det ger oss å andra sidan en anledning till att redan nu boka in oss på nästa Håkan-konsert - den är i juli och jag längtar redan.

Och var det nu vin och sång i fredags så var jag åter tillbaka till träningsprogrammet idag. Dubbelpass på Friskis. Först kondition i 45 min och sen styrka. Har tänkt köra hårt den här veckan. Känns bra det.

Farsa på stan i natt

2011-04-01T21:27:00.006+02:00

I kväll får mitt andra stora intresse sitt.

Imorgon blir det nog ingen träning, för i kväll (i natt) blir det popfestival långt in på småtimmarna.

Befinner mig just nu i Umeå för att delta i Umeå Open och se kvällens huvudnummer, och landets bästa textförfattare, Håkan Hellström och Annika Norlin.

Laddar just nu på ett hotell och ska snart bege mig för Säkert! som börjar om en timme. Håkan kliver på runt ett-tiden i natt och just nu undrar jag hur jag ska palla det här. Trängas med kidsen och hålla sig vaken; man är ju inte ett purungt popsnöre längre...

När blir panik en logisk utväg?

2011-03-30T16:08:00.009+02:00

Tiden börjar rinna iväg för mig. Det är mindre än två månader kvar till Sthlm Marathon och jag har knappt sprungit 12 mil de senaste tre månaderna. Fortfarande justerad med hälar som ömmar titt som tätt, sitter jag här och begrundar mitt öde. Inflammationen i senorna under fötterna är i stort sett borta. Lite finns kvar om man trycker rejält hårt. Men omedelbart när man pressar dem med någon längre distanser eller fart så blossar inflammationen upp igen. Frågan är nu om jag överhuvudtaget kommer att delta i Stockholm? Än mindre troligt blir det väl att jag kan ställa upp i Lapland Ultra med sina 100K som kommer månaden därefter. Det är nu inte så att jag inte tränar - tvärtom så tränar jag mer och hårdare än någonsin. Så rent fysiskt är jag i bättre form än tidigare år; det är bara det att jag kommer att sakna löpmilen och därmed uthålligheten under andra halvan. Ett är dock säkert: jag har helt enkelt inte råd med flera bakslag nu. Jag har tidigare försökt få igång löpningen med två försiktiga pass per vecka, men som sagt: så fort jag lagt in lite, lite fart eller längd så har reaktionen kommit i bägge fötter. Så just nu råder totalt löpförbud. Jag stretchar regelbundet. Har slutat med tåhävningarna. Dessutom har jag dragit ned på skidor och cykel, eftersom något tycks fortsätta underhålla den här skadan. Jag har istället börjat köra fler pass på crosstrainern. Funkar det med. Överförde te x tusingarna till den där tingesten häromdagen och jo, jag blev rejält trött. Som tur är det 192 dagar kvar till årets huvudmål Umemaran i oktober (som dessutom är veteran-SM i år). Så än har jag inte deppat ihop. Men... När man ser på det hela som att det nu bara är 10 dagar kvar innan den traditionella 26-veckors-uppladdningen inför en mara normalt ska börja, så blir man ju lite stressad. Så pass stressad att jag idag tagit till desperata metoder - en femdagars voltaren-kur är påbörjad för att knäcka den sista slatten inflammation. Jag som inte ens tror på tabletter.... (Som ni ser så jävlas blogger med mig också och vägrar låta mig göra stycken, men jag ids inte fixa det, jag har nog med problem nu)

Glöm för fan inte...

2011-03-30T06:30:00.009+02:00

Spring!

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD

Min polare gillar TV. Och så gillar han löpning. Så därför producerar han ett nytt program på webben om löpning. Start den 30 mars - dvs idag!

Garanterat bra. Missa inte!

Spinn of Hope

2011-03-26T06:55:00.004+01:00

Så var det dax att ta morgonens första buss och ge sig iväg in till stan för att spinna till förmån för barncancerfonden på F&S.

Lovade bort tre timmar utifall de inte fick fullt på cykeln - men som tur är behövs nu bara en. Hade kunna bli jobbigt annars... Istället ger jag mig på ett skivstångspass med en polare efter det att vi spunnit klart. Under tiden ska snubben och sambon in på familjegympan.

Så en familjelördag på F&S blir det alltså! Kunde ha det sämre.

När latmasken slår till

2011-03-22T13:51:00.008+01:00

En veckas vila var allt det som behövdes...

I går - totalt utvilad - vid lunch så hoppade jag dagens första pass, när en kompis ringde och frågade om lunch. Bara sådär! Han var impad över hur jag la om planen för hans skull och min förklaring var att "jag ska ju ändå träna ikväll". Men när kvällen sen kom, ja då fann jag mig själv komma med bortförklaringar för att slippa gå till spåret och köra ett distanspass på skidor när sambon ifrågasatte om jag inte skulle träna, där jag kom hasande i mina mysbrallor.

Istället la jag mig bara där på soffan och var trött. Skandalöst.

Så idag försöker jag ta mig tillbaka med besked. Under lunchen tog jag mig till gymmet och krämade på ordentligt. Totalfokus. Det enda som distraherade mig var den där killen på runt 20 år, som kom in och var en levande kopia av Steve Hanson - frippan, glasögonen, ja allt. Det var nästan så att jag inte kunde låta bli att kommentera det.

Och nu när jag skrämt upp kroppen så är det bäst att inte tänka efter något mer; i kväll blir det ett hårt tröskelpass på skidor. När rätt inställning, mitt starkaste vapen, sviker mig så fungerar bara att sparka på mig där jag ligger. Värdet av rätt inställning går aldrig att överskatta och jag låter Steve och hans bröder bli exempelet på vad det kan göra för prestationen:

För att stilla begäret

2011-03-21T14:19:00.007+01:00

Viloveckan är över.

Och självklart kunde jag inte hålla mig veckan ut från att snöra på mig skorna, trots att inflammationen funnits där i fotvalven och trotsa att jag lovade mig själv att vara löpfri

Förutsättningarna på söndag morgon gjorde att jag blev tvungen att ge mig ut efter vår lilla landsortsväg ute i stugan. Fötterna var smärtfria, solen sken och vägen (eftersom det bara finns en där) var ren från snö.

Klockan var bara strax efter 07.00 när jagf steg ut på vägen. Jag lovade heligt och dyrt att det bara skulle bli korta svängen. Jag höll också det löftet genom att springa 3,5K och sedan vända. Men jag kunde däremot inte låta bli att trycka ned tempot i 4.30-fart under en 2K i kuperad terräng, bara för att kunna känna var jag står efter två månader av icke löprelaterad träning. Kändes väl så där när jag i slutet av tempoökningen började överstiga min uppmätta OBLA-puls på 169 slag och klockan satte igång att varna.

Dessutom kändes skorna bara stora och klumpiga. Det är aldrig ett bra betyg på löpformen när man skyller på skorna...

Sammantaget dock ett pass som kändes som rena helglyxen - 7K löpning!

Mmmm...asfalt!

Lömsk rackare, den här kroppen

2011-03-18T12:25:00.006+01:00

Det var länge sedan jag drogs med sjukdom nu (skador har jag dock gott om), men när jag så tänkte tanken "vilovecka" så passade kroppen på att släppa sjukdom över tröskeln. Redan på vilans första dag kändes symptomen komma krypande i bihålorna, sen bröt ett kraftigt halsont ut i tisdags, som dock försvann raskt till onsdagen, när jag istället var ordentligt tjock och snorig, för att redan igår känna att det var kraftigt på tillbakagång.

Så i dag så skulle jag normalt kunnat ha börja träna. Nu var ju det tanken också, men så fick jag ett infall av klokhet och bara sket i det. Tror att min förvåning över hur snabbt en förkylning tycks kunna gå över, bara man inte tränar under tiden, gjort att jag tänkt mig för denna gång.

Jag får leva med den här chocken...

Jag borde ändå vara rätt deppig idag då mina fötter inte tycks bli bättre, trots all denna vila. Hälarna har stramat och senor känts onda den här veckan. Dessutom har jag slarvat bort hälkilarna.

Fast jag känner mig rätt glad ändå eftersom vi snart åker ut till stugan över helgen. Två högljudda barn, en trött mamma och en naiv farsa, på 60 kvm, under en galet stor måne; ja det kan bara sluta i småirritation och konfliker - men allt däremellan är ju guld värd!

Nån träning räknar jag dock inte att hinna med.

Man tager vad man haver, sa fastighetskötaren.

2011-03-16T08:53:00.013+01:00

Dessa prylsporter som man börjat med...

Jag är just nu på jakt efter en klassik skidutrustning, bara för att vara förbered inför kommande säsong och kunna joina en kamrat i nästa års Vasalopp. Samtidigt tänkte jag spara in lite pengar. Det är lika bra att få det där Vasaloppet bortgjort, så att jag kan svara ja nästa gång nån frågar huruvida jag åkte det. Speciellt när jag deklarerat att det inte är något av en prestation att bara fullfölja...

Det mindre kände stafettsilverlaget från Ångermanlands-DM -87 kommer alltså återförenas till 2/3 nästa år. Stafettlaget som vann lagguldet dagen innan, var storfavoriter, men blev bortåkta redan på startsträckan (ja, det är min vän det).

Eftersom jag redan dragit iväg familjens sparpengar på en skateutrustning för 2 månader sen, med orden "jag åker ju aldrig klassiskt", som dessutom var top of the line, så känns det väldigt själviskt att jag ska köpa ännu fler dyra prylar som bara boostar mitt ego. Så carbonförsedda klassiska skor för 2 000 spänn på rea kanske blir lite för mycket?

Men det är ju vår-rea just nu! Och man sparar ju praktiskt taget pengar på att handla extra dyrt nu.

Igår pratade jag dock med den snubbe som ansvarar för våra kontorslokaler här i byggnaden och som är inne i branschen, åtminstone när det gäller skidor, skidställ och vallor. Han kom med en hel del insikter och se upp med-tips i en pryl- och märkesfixerd bransch som försöker kränga dåligt limmade toppskidor till kreti och pletis som jag.

Han ställde den dumma frågan om jag inte bara kunde åka klassiskt i mina svindyra skate-skor som ändå kostade 3000 papp!? Han menade att själva grunden för skorna var väldigt lika. Vilken vansinnig människa! Men så försökte han kränga på mig egen-importerade skidor från Italien för 2 900:- också.

Objektet för min längtan

Tänkte väl inte mer på det där, utan funderade istället vidare på hur jag ska komma över ett par relativt billiga skidor; för efter fastighetsskötarens genomgång med spann och märken och stenslipningar så var jag bara förvirrad. Men så i morse när jag skulle ställa bort skorna som stod och skräpade i hallen. Något inspirerad av Staffan, som sprungit omkring i egenmodifierade löparskor, så gick även jag lös på skon med några enkla våldshandlingar. Och med en enkel piffning efter det, så lyckades jag förvandlade jag min dyra skatesko till en klassisk sko, motsvarande Salomons toppmodell!

Man bryter bara loss den här mojängen...

Får den i två delar, men har då en hög plös i

vägen för vristen som inte finns på orginalskon.

Men med en plösvikning och kardborre så har man

en klassisk sko - märkbart lik orginalet.

Så nu har jag sparat in pengar och kan väl med gott samvete gå och köpa de där Fischerskidorna som de rear ut för 4 000 spänn? Allt medan övriga familjen svälter och väntar på barnbidraget...

Låt mig predika lite för er - igen

2011-03-15T16:04:00.015+01:00

De amerikanska 20-40-åringarnas medelvikt ökade med ca 7-8 kg under 8 år som man mätte dessa under 90-talet. Detta hade kunnat undvikits om de i medeltal förbrukat 100 kcal mer per dag, alternativt konsumerat 100 kcal mindre. Det motsvarar 15-20 minuters promenad eller ett glas saft/läsk/standardmjölk per dag. En liten förändring/uppoffring i var man och kvinnas liv kan väl tyckas.

Jag satt faktiskt och föreläste kring dessa typer av små babysteg, de små förändringarnas kraft, vid dagens ute-lunch. Vid dagens 1500 kcal-lunch kanske ska tilläggas, för det blev två fullstora portioner på thai-buffén här i stan. "Du skulle nöja dig med en full tallrik ris och jordnötssås, va?" Jo, förmodligen. Eller...kanske två tallrikar.

Som vanligt var det funderingarna över min normala träningsvilllighet under luncher som startade hela diskussionen, eller rättare sagt: fick igång mig. Många tenderar till att vilja köpa hela konceptet direkt. Jag förklarade - ivrigt - att träning bara blivit en liten rutin i livet som man saknar när man vilar som jag gör den här veckan. Jag försökte förklarar nyttan av att skapa nya rutiner, en efter en, och inte försöka förändra livet över en natt med avgiftningar, träningsprogram, medlemskap i gym och dyl. Detta är en nyckel i att ta tag i det, eftersom vår hjärna och hela vårt beteende tycks älska rutinbaserade handlingar. Sett i backspegel har jag ju förändrat rätt mycket i mitt liv, men det har också tagit mig 5-6 år och handlat om mindre förändringar som jag gjort eftersom.

Som exemplet med amerikanare och deras förhållande till läsk; jag slutade själv i stort sett att dricka läsk för drygt 5 år sedan. Varför ska jag dricka socker? Detta drastiska beslut efter att ha varit storkonsument av smörjan i hela mitt liv (jag har istället ersatt detta med det så "hälsosamma"vinet och stout-öl, kan jag väl tänka mig...) Händer väl nån enstaka gång per år att jag faktiskt kan svepa ett glas saft eller läsk, men annars är det bara vid långpass som jag dricker socker. Det här beteendet var inte svårt att ändra. Möjligtvis den första veckan.

Precis som när jag slutade snusa. Tungt i början, men det går att räkna på handens fingrar som jag kommit på mig själv att sakna snuset under de 6 år som nu gått. Jag har aldrig rört snus sen dess. Fast det var ju så gott...

Och frukost som jag av nån anledning aldrig åt förr? Men så en dag bestämde jag mig att det nog skulle vara nyttigt för mig med en liten livsstilsändring, och att det aldrig mer skulle hända att jag hoppade en frukost igen. I morse kommenterade också två på mitt jobb mina frukostbestyr med exakt samma ord: "vad seriös du är!", där de fann mig stå och blanda ihop mina bär och nötter och yoghurt på jobbet för min frukost nr 2.

Mitt senaste "projekt" har jag förstått varit att jag försökt att sluta äta kopiösa mängder dåligt snask under helgerna. En riktig ovana jag byggt upp under många år. Istället för att köpa nästan ett kilo dåligt godis vareviga lördag och äta tills jag mår dåligt så började jag försöka begränsa mig och ändra vanan till att nöja mig med 100g 70% choklad eller min nya favorit: en bunke Ben & Jerry. Så nu sitter jag där och trycker i mig en bunke varje lördag istället - men det känns så mycket bättre. Vi har ett liknande förhållande till matprodukter i övrigt där hemma, då vi byter ut mot bättre, ekologiska eller bara utesluter helt i ett sakta mak. Bättre och bättre. Dag för dag.

Det handlar alltså om långsiktigt beteende och att byta ut skitprodukter och extremt dåliga kalorier mot lite bättre och inte så mycket om att begränsa kalorierna. Jag vet att jag tjänar in dem med att bara äta motsvarande i form av andra saker. Istället för att dricka flera glas socker om dagen så kan jag äta en halvliter extremt god glass eller som idag, ta en andra portion på thai-restaurangen.

Samma sak är det nu med träningen. Jag började försiktigt med promenader tre ggr i veckan, började lägga till gympass, fick rutin på gym med några ggr i veckan, tänkte att jag kan väl springa lite trots mina dåliga knän, som inte alls visade sig vara dåliga bara otränade, och vips så var man med på marathonprogrammet med 4-5 pass i veckan. Och så där har det nu bara fortsatt tills att jag står här och tränar i stort sett alla de konditionsidrotter man nu kan komma över, i upp till 9-10 ggr i veckan.

Det är först när jag började summera dessa förändringar som jag insåg hur mycket jag ändrat på utan att jag tyckte det var särskilt märkvärdigt (vilket jag tycker idag och gärna skryter om...). För i den vanliga grå vardagen har det aldrig varit frågan om några större uppoffringar. Nåja, snuset var väl lite svårt där i början.

Det är även den här filosofin jag försiktigt försöker sprida till människor som säger sig vilja börja springa - men inte kan p g a onda knän. Eller säger sig vilja börja träna - men inte har tid. Men kanske framförallt när de försöker göra det jag gör till något märkvärdigt, eller att jag skulle vara privilegierad, m a o att det distansera sig från den så väsentliga första aktiva handlingen.

Som när en kvinna i fikarummet häromdagen sa "ja, men bara att ta sig igenom är ju en prestation...", på ett tröstande mammigt sätt när vår arbetskamrat tyckte att han hade misslyckats i Vasaloppet utifrån den träning han lagt ned. Jag blåste omedelbart toppen och utbrast: "I helvete att det är heller!". På det sättet lyckades hon distanserade alla som satt runt det där fikabordet från att försöka ge sig på det "omöjliga" med att faktiskt bara börja med att bestämma sig och sedan ta de små stegen. Jag skulle ha hänvisat till ett citat jag bär på, men kom mig aldrig för i just det ögonblicket:

"The miracle isn´t that I finished, the miracle is that I had the courage to start"

Och slutligen, apropå mat, (sjukliga) beteende och rutiner. Min nya eftermiddagsrutin är att jag kring 16-tiden alltid ringer hem till sambon, som är föräldraledig, och fråga vad det blir till mat. Det är sällan jag blir besviken. Tvärtom brukar svaret nästan alltid bli: "Mmm, va gott! Jag som är så hungrig." Idag tror jag mig veta att det blir pölsa och potatis. Mmmmm....bäst jag ringer och försäkrar mig att så är fallet!

P.S.
Det finns ett beteende som inte ens jag får bort - kvällsmackorna.

Vila bör man, annars ...

2011-03-14T16:37:00.003+01:00

I helgen körde jag mitt första långpass på nästan, ja en så där två månader kanske? Eller var det till och med strax efter jul? Själva grunden i löpningen alltså, att ge sig iväg på en så pass lång runda att det egentligen inte är någon idé att börja tänka på slutet på den, hade försummats länge nog.

Var ute i dryga två timmar i ett kanon-väder på delvis snöfria sträckor. Lite stressad var jag dock i tanken, eftersom resten av familjen flaggat för att de skulle iväg och åka skidor och grilla korv - och sånt vill man ju inte missa. Så väl hemma, några kilometer kort, så blev det ett snabbt byte till torr mössa, skidskor och överdragskläder och sedan joggade jag upp till skidspåret och med 2K skidande till Vårbystugan så nådde jag till korven och ölen på solsidan.

Förväntade mig väl ett ordentligt fysiskt bakslag idag. Och visst - foten ömmar väl lite, men inte värre än att det får tryckas rätt rejält innan man framkallar smärta. Så nu firar jag det hela med att ge kroppen en ordentlig vila. Ända tills på söndag när nästa långpass är inplanerat. Jag vet, det känns lite väl slappt för att va mig, men jag har haft två riktiga mängdveckor nu som vardera legat uppemot 8-9 timmar effektiv tid, så det är liksom dags.

Men lite hade jag tänkt röra på mig; så några simlängder, mest för tekniken, ett styrkepass och kanske, kanske ett kort spinningpass hade jag börjat planera in, och helt plötsligt var det fem träningar där de närmaste sju dagarna. Som tur var händer det som alltid händer när man stannar upp för vila: förkylningar hinner ikapp en. Så det blir nog helvila ändå, som det känns i bihålorna just nu.

Så det tycks bli en vecka där jag går omkring som en vanlig man; går ut och lunchar med kompisar, fönstershoppar kanske, sitter i lunchrummet och pratar väder och barn...

Känns skrämmande.

Vad var frågan?

2011-03-10T16:17:00.010+01:00

Diskussionen om varför han gör det var het på vårt kontor under fikapausen i går. Alltså inte om mig, utan varför en av våra medarbetare åker Vasaloppet år efter år. Den eviga frågan som utomstående alltid ställer de stackare som vill utmana sig själva och gå över uppsatta social gränser av vad man ska/kan göra.

”Ja, varför…”, svarade han nästan lite stört, som om frågan var dum eller egentligen inte behövde besvaras och sen stammade han i jakten på ett bra svar som kunde förstås av alla. Sen tittade på mig för stöd och sa: ”Du som springer maran; varför gör du det?” Jag gav mig överhuvudtaget inte in i att försöka förklara det, de hockeytokiga männen, soffpotatisarna och gympatanterna tenderar oftast att inte bli nöjda med förklaringarna.

Igår fick jag höra att min (ingifta) farbrors bror inte längre tycks behöver frukta den Alzheimer som drabbat honom i unga år, för nu har han även fått cancer i tarm, mage och lever. Han är född 1961. Hans exfru dog i bröstcancer för något år sen och som det ser ut så är barnen snart utan bägge sina föräldrar.

Idag satt jag på sjukhuset för att göra en uppföljning på skadorna från min stroke. I väntrummet var medelåldern hög. Ingen var i skick att i bästa fall ta en släpande promenad runt kvarteret. Om ens det. Folke som var i 70-årsåldern, blev inrullad in i sin lånade rullstol, märkbart tagen av någon accelererande ålderssjukdom och blev för mig en stark kontrast till den 70-åring som vi har springandes på F&S som fortfarande gör Vasan på ca 5½ timme.

Och just där, när jag satt och såg det gänget och tänkte på min farbrors bror och på att jag ändå var jävligt lyckligt lottad, så fick jag en sån oerhörd lust att ge mig ut att springa riktigt jävligt långt! Minst 3 mil. Trots att jag just hade kommit från dagens träning.

Varför?

Bara för att jag fortfarande kan. Det är svaret.

Härligt körd i botten!

2011-03-10T07:52:00.008+01:00

"Woke up this morning...", hur många blueslåtar börjar inte så?

Så. Woke up this morning och inser att det här plantar fasciitis-helvetet inte riktigt vill släppa. Borde jag väl kanske förstå nu när träningsdosen ligger närmare 9-10 tim/veckan... Döh! Nästan ingen löpning dock som påfrestar häl eller vader. Fast å andra sidan blir det ju inte heller värre, bara att det tycks gå så väääääldigt långsamt åt rätt håll. Fastnade f ö vid lite intressant information kring åkomman som sådan:

"A symptom commonly recognized among sufferers of plantar fasciitis is increased probability of knee pains, especially among runners."

Det vare under försommaren som jag helt plötsligt började kunna bli knäöm vid lite längre distanser, något som aldrig hänt mig förut. Det kom och gick under hela året och jag kopplade ihop det med att jag började köra ben- och bålstyrka med skivstång på gymmet, dvs marklyft och knäböj. Samma sak märkte jag också i tisdagens ganska friska, men ändock mycket korta löpning: knäöm redan runt 8-9K. Så det känns inte bra det här... Jag utmanar ju eländet också med att smyga in några löpningar varje vecka. Rätt eller fel? Men läser man vidare om det hela, så verkar det ju gå att behandla på alla de möjliga sätt:

"Treatment options for plantar fasciitis include rest, massage therapy, stretching, weight loss, night splints, motion control running shoes, physical therapy, Cold therapy, orthotics, anti-inflammatory medications, injection of corticosteroids and surgery in refractory cases."

Men om det här inlägget nu börjar i moll - så slutar jag i dur!

Woke up this morning, alldeles mosig, stel och med ordentlig träningsvärk. Inte sjuk, men väl känslan av att va nedtränad. Lovely! Så idag varvar jag ned lite med återhämtning och sen kör jag på hårt veckan ut. Läste hos skidlandslaget strategi att man måste våga att träna hårt i perioder, vilket en sån som jag hakar på direkt. Men sen tar jag en vilovecka med simning och lätt cirkulationsträning.

Vattenkontakt etablerad!

2011-03-09T13:17:00.008+01:00

Inhandlade dessa idag inför mitt simpass under lunchen.

Idag var jag så "ett med vattnet"! Det vill säga att jag svalde en hel del av det. Men jag tog också tre-fyra crawl-tag upprepade gånger!

Mycket av mig

2011-03-07T14:40:00.008+01:00

Jag sover tydligen rätt mycket.

I alla fall om man får tro en polare som fick höra om mina normaldagar. ”Gör du inget annat än att träna?”, var hans ursprungliga fundering som satte fokus på mina sömnvanor. Så jag började med att redovisa den stackars timme som jag nu snittar per dag när jag slår ut alltet på en månad. Inte speciellt mycket när man betänker hur mycket tid vi lägger bort på TV, slösurfande, shoppandet och sån skit, eller hur?

Han tyckte uppenbart att min grundläggande sömncykel mellan 22-06 (och i ytterligheter en timme till på det) som jag följer rätt slaviskt, var i längsta laget. Det händer faktiskt att vi sover redan 21.30 vissa kvällar. Men vi är, som den småbarnsfamilj vi nu är, också uppe runt 6-7 varje morgon. Så normalt sover vi alltså i 8-9 timmar. Varför ska man sova mindre? För att man inte hinner, eller?

”Men jag tränar ju också”, sa jag till honom, ”och då sover man väl mer?”

En annan uppfattning är att jag äter rätt mycket. Det är sällan som min lunch inte sätts i relation till min träning inne i lunchrummet, med kommentarer om pastans närvaro eller frånvaro. Och där håller jag med dem. Fast det är ju samma visa, för med snittet på en timmes träning, en hög basal-förbränning och en aktiv livsstil i övrigt så förbrukar jag säkert i snitt 3 300 kcal en vanlig dag. Så visst äter jag mycket eftersom det motsvarar runt fem fullstora måltider.

Kontentanär är alltså att jag sover mycket, tränar mycket och äter mycket.

Mitt standardinlägg i alla funderingar om dessa konstiga vanor som jag lagt mig till med, är den enkla livsfilosofi som jag anammat framgångsrikti några år nu: tillräckligt med sömn, mat och motion är en garanterad väg till att få uppleva livet som ”lyckligt”. Lägg bra relationer till detta och det är inte mycket som kan rubba dig i din vardag.

Idag vilar jag. För jag vilar rätt mycket också – när jag inte tränar.

Nattligt stilleben

2011-03-06T00:04:00.007+01:00

Var just på väg att gå och lägga mig när jag möttes av denna vackra syn i vår hall:

Mitt framför ytterdörren ligger alltså mina skatepjäxor och icebugs och dräller! Förmodligen till min sambos förtret, men min egen stora förtjusning (strax utanför bild ligger även ett par Scott terrängskor, ett par Kayanos och ett par DS Trainers, alla utspridda på golvet...).

Detta är ett tecken på att idag har varit en bra dag - dubbelpassdagen!

Blivande järnman som sjunker

2011-03-02T16:15:00.015+01:00

Så har man gjort sin första simträning då!

Fråga mig inte varför, jag har nog inte kommit underfund med det själv. Tror dock att det kan vara det här som lockar redan nästa sommar. Som min egen 40-årspresent till mig själv, liksom. Eller kanske klassikern. Eller både och.

Ja, 2012 ser ut att kunna bli ett spännande år. Bara jag överlever det här året.

Det var väl sisådär 20 år sedan jag simmade seriösa längder sist, och idag plaskade jag fram där igen: 2 500 meter med traditionellt bröstsim, i högt tempo, kors och tvärs bland en hord störiga tonårsbrudar, några tjocka gubbar och en icke simkunnig kvinna. På andra halvan av bassängen var det flytbältesgympa till bedrövlig musik. Så de yttre förhållandena var sannerligen emot mig. Men i övrigt var det inte speciellt jobbigt, framförallt inte om jag sätter det i relation till alla andra helvetes-idrotter som jag håller på med just nu.

Att crawla funkade inte speciellt bra. Jag sjunker hela tiden. Måste kanske få "rätt kontakt med vattnet" först, som simmarna säger? Eller... sanningen är nog att jag skulle behöva gå i en simskola för att få det här att funka. Men nu har vi ju inga såna kurser i den här stan. Babysim, barnsim, nybörjarsim.... Men inte wannabe-sim alltså. Fast Vansbroloppet skulle nog inte behöva bli några större problem att avverka för en eventuell klassiker; där kan man ju köra bröstsimmet rakt av. Men ska man ge sig ut på 3,8 km simning i öppet vatten, som sedan ska följas av 18 mil cykling och därefter ett marathon , ja då gäller det att kunna spara på benen och därmed är crawlen ovärderlig.

Fast jag är ju ute i god tid, så det är väl bara att harva på och kolla teknikträning på Youtube. Dessutom har jag ju en polare som jobbar som badvakt och simtränare på det där badhuset.
Och träna utomhussimning kan jag ju göra hela sommaren ute i stugan i havet-bara jag får tag på en våtdräkt och en följebåt. Så jag har ju faktiskt allt förspänt!

Så det är kanske lika bra att säga att man ska ta den där järnmannen nästa år då? Jag menar, jag tränar ju redan nu 7-8 pass i veckan, jag har min Bianchi (pappas tävlingscykel) och jag kan ju springa på rätt hyfsat. Bara jag kan lära mig simma så... Fast det kan väl inte va' värre än att kombinera Baddaren, ett hårt spinningpass och ett marathon - allt i ett svep?

Ja, men vi säger väl så då! Kalmar 2012 it is! Alltid kul att prova på sånt som man inte alls behärskar.

(Hade jag inte lovat en polare att köra Vasan nästa år..?)

Nästa naturliga steg?

2011-03-01T08:36:00.003+01:00

Kom att tänka på en sak, häromdagen när jag var ute och motionerade:

Jag springer väldigt mycket. Jag cyklar rätt mycket. Nu åker jag skidor en hel del också. Och i fredags var jag på badet och åkte vattenrutschkana med sonen.

Hur nära start i en svensk klassiker är nära?

Räkneverket rullar igen!

2011-02-28T15:22:00.006+01:00

Jag sprang igen i förra veckan. Två gånger.

Annars händer det ju inte så ofta i dessa tider.

Det händer heller inte så ofta att jag skriver något här längre. Jag har helt enkelt tappat geisten. Fast inte på att träna då som ni kanske ser, utan bara att få ner något om det på pappret. Jag tror att det bara är frustrationen över att jag inte springer längre. Jag har helt enkelt inte så mycket att säga om skidåkning, styrketräning eller cykling. Det är träning helt enkelt - men det saknar helt den amatörfilosofiska aspekten som löpning ger.

Det har gått nästan 8 veckor nu av ihållande fotvalvsproblem. Hur fan kunde det här segdragna tillståndet uppstå så plötsligt!?

Jag var verkligen uppmärksam på skadekänningar under upptrappningen i oktober-december. Ont var lika med vila. Men någon förvarning om den här åkomman - det fick jag aldrig. Plötsligt en morgon så vaknade jag bara med ont under vardera fot. Sen har det sakta, sakta dragit sig tillbaka och försvunnet helt på vänster fot, men högern fortsätter att krångla. Det har skurit som knivar när jag dragit tummen längs med insidan av fotvalvet.

Ursprunget är okänt. Jag bytte löpstil under höstmånaderna, sprang i nya skor och gick dessutom omkring i nya vinterskor som var dåligt uppbyggt i hålfoten. Kan alltså vara något av detta eller helt enkelt en kombination. Förmodligen spelar ostretchade vader in... Buden har varit många: stretcha vaderna, massera nerven, stimulera nerven (inte samma sak som massage tydligen), kyl, värm, vila, träna excentriskt, motionera lätt, använd hälkilar, byt skor...

Ja, det är inte lätt att stå stadig i den stormen av råd. Men nu valde jag iallafall att ta hjälp av hälkilar och har sedan vilat mig frisk. Vilat från löpningen alltså. Jag har inte tappat tålamodet en enda gång, inte heller känt en stress över att veckorna går och det bara är 90 dagar kvar till första maran. Så den här senaste veckan så har det varit lite mindre ont och jag har vågat pröva på två försiktiga svängar - med framgång ser det ut som. Så nu gäller det att vara iskall och trappa upp försiktigt igen, än fast att långpassen lockar.

På 8 veckor har en hel del hänt, en hel del tankar och funderingar har dykt upp och en hel del träning har avverkats, jag är praktiskt taget en multisportare vid det här laget. Men just nu nöjer jag mig bara med att konstatera:

Vilken jävla tur att jag köpte den där skidutrustningen för ca 7 veckor sedan!

Vissa kan ju springa

2011-02-21T13:19:00.007+01:00

Polaren har varit på workshop i helgen. Han är den av oss som prövar på allt nytt. Sen övertalar han mig om att sakerna är bra. Oftast.

I det här fallet kan man inte annat än att impas av hans nya husgud, för lite löpar-porr är det ju allt.

(Själv springer jag inte alls.)

Mikrofonkåt? Jag hinner inte det.

2011-02-10T18:47:00.016+01:00

Så var det där med att hinna med igen...

Under eftermiddagens skidpass ringer telefonen. Efter en lång stund av fipplande med stavar och dragkedjor får jag tag på den och hinner precis svara:

"Ja, hallå", svarar jag, lite små-vresigt och anfådd eftersom jag är mitt i en uppförsbacke.

"Tjena...sitter du på cykeln?", hör jag min förvånade kontorskollega fråga. Han är en f d elithockeyspelare och tycks inte känna till annan träning än motionscyklar som står i svettiga gymlokaler.

"Nä, jag är i skidspåret. Vad är klockan?", säger jag, som hör att han är lite konfunderad över att jag är ute och skidar på vad som förmodligen fortfarande är kontorstid (7.45-17.00).

Öööh... Fem."

"Ja, se där", svarar jag. "Det gäller att vara snabb i svängarna om man ska hinna med!"

***

Sanningen bakom denna lilla obetydliga historia är att jag denna dag återigen har tvingats göra en prioritering igen eftersom "allt" skulle göras: det var en deadline på jobbet, sambon har sin bokslutsmiddag på jobbet ikväll och jag hade två pass inplaneratpå schemat, varav konditionspasset - skidåkningen - inte kunde genomföras på lunchen. Okej, jag skulle ju lätt ha kunnat prioritera bort all träning...om det inte vore för att jag haft tre dagars helvila och var tokmotiverad att få komma igång igen.

Så som vanligt regeln: familjen först, träningen sen och jobbet sist.

Lösningen blev, för att hinna med, att skidorna behövdes genomföras innan 17.30, då sambon skulle iväg. Därför stämplade jag ut redan 15.45 på jobbet idag, trots att det var risk för stress även där och rusade hem och körde ett något förkortat skidpass. Men för att kompensera och försöka hinna med min deadline så blev det en tidig start på kontoret och tokfokus på dagens enda "viktiga" arbetsuppgift. Jag försöker påminna mig själv om att det mesta jag (vi) gör, faktiskt inte är speciellt viktigt i ett större perspektiv, trots att man efter ett tag i stressen i sitt eget mikrokosmos Kontoret, tycks börja tro det. Alltså, m a o så avspisade jag en hel del inkommande grejjer rätt bryskt under dagen: "Kan du..." fick blixtsnabbt svaret "Nä! Imorgon. Då fixar det sig." Därmed hann jag också med en stor del av det som skulle göras på jobbet innan lunch och kunde med gott samvete prioritera en längre lunch och även ett styrkepass.

Men bäst av allt med denna dag: trots att det hela hade känts "omöjligt" att få ihop i tanken, så visade det sig ändå vara helt stressfritt att genomföra dagen. Jag t o m hinner med att skriva ett inlägg här ikväll efter en nattning av barn (utan tjafs och hot). Med fokus, prioritering och lite flyt så ordnar sig alltså allt. Men framförallt om man har viljan! Fast jag kan ändå tänka: säg att du haft lite oflyt, hur hade dagen slutat då?

Vad får jag prioritera bort då?

Ja, större delen av kontoret är ju på Företagargalan ikväll, uppklädda, ätandes fin-middag, med prisutdelningar och uppträdande av September. Men själv sitter jag hemma i soffan med raggsockarna på. Helnöjd med min dag! Men hade jag prioriterat jobbet lite oftare (överhuvudtaget!) så hade kanske även jag suttit där och minglat, skaffat kontakter, diskuterat företagsklimatet, jobbet och hur fantastiskt bra September var i det där TV-programmet. Fast nu är jag ju istället en sån där asocial torrboll som inte skulle byta bort vare sig dagens träningar eller kvällens glassätande med en överlycklig son mot en sådan simpel gala.

För vad är väl egentligen en bal på slottet? Jo, det kan jag säga: den är oftast över strax efter midnatt, man har ont i fötterna och har förmodligen haft en usel bordsplacering bredvid nån dryg snubbe som pratat jobb hela kvällen. Och ingen taxi får man heller tag i inom den närmsta timmen, eftersom alla ska hem samtidigt.

Nä, tacka vet jag en varm dusch med biltvätt och sedan en Päron-split tillsammans med pojken . Säger som han sa (innan han sedan åt upp större delen av min glass):

"Mmmm, den var god!"

***

Fast så tänker jag åter på det där telefonsamtalet jag fick där mitt ute på spåret idag.

Sist jag åkte skidor var nån gång runt 1991 och då fanns knappt mobiler som ord. Nu står man där i spåret och blockerar andra medan man snackar jobb. Ett ord som dock fanns under detta år var "raketen". Det var vad vi kallade den teknik där man stakar på varje skate-skär och som vi då bara använde i spurten, dvs samma teknik som Elofsson förfinade och som idag är den mest använda under större delen av åkningen och man t om använder i lätta uppförskörningar.

Så, är det den samlade tekniken som gått väldigt fort fram...eller är det bara jävligt länge sedan jag var på topp?

Effektivt sjuk - snabbare frisk

2011-02-10T14:43:00.004+01:00

Haha!

24 timmar av sjukdom. 36 timmar av vila därpå. Och sen är man igång igen med dubbelpass idag. Om än något nedtonade. Det var tydligen nått skit som bums skulle ta genvägen genom min kropp. Magen pajade och systemet fick rensas, öm i leder och muskler, yrsel och lite, lite fjant-feber.

Tänk bara om alla förkylningar kunde var lika effektiva...

Uttömd och nedbruten

2011-02-07T17:03:00.003+01:00

Dax att vila.

Jag följer sannerligen troget mina vanor; när jag går skadad tränar jag mer än någonsin, när jag tränar mer än någonsin, skriver jag ingenting alls. Men nu är det alltså grön vecka på gång här igen och jag kan börja skriva.

Först och främst så kan jag konstatera att jag knappt sprungit på över fyra veckor nu. Tror det handlar om ca 3-4 pass på den här tiden. Hålfoten krånglar något så in i helvete. Inflammationen är seg och tyvärr frestade jag på foten i förra veckan och hamnade tillbaka i utgångsläget igen. Lömskt. Så nu vilar jag ordentligt i några veckor - hälsporre är inte att leka med så här gäler det att inte ta risker.

Men trots allt så ligger jag ändå för första gången över ett snitt på 60 min/dag under den senaste månaden, dvs över 7 h träning i veckan. Har helt mina nya skidor att tacka för träningsmängden. Helt plötsligt är dubbla pass genomförbart när jag nu kan alternera träningen.

För hård träning kanske ni säger? Jo, men så hittade jag svenska skidlandslagets programskrivelse "Röda tråden" från deras uppbyggnad inför OS ute på nätet. I den står som en riktlinje att man ska "våga träna hårt och i perioder vara sliten". Låter kanon tycker jag och tar det som ren inspirationsskrift och tränar på.

Har under mina tre säsonger jag hållit på nu, sällan känt mig övertränad eller uttröttad. Det är istället själva löpningen som begränsat mig på så sätt att jag oftast åkt på muskulära skador när jag väl börjat komma upp i träningsmängder. Löpning är ju inte särskilt skonsamt. Visst, jag har dragits med småförkylningar hela tiden också, vilket kanske kan ses som ett tecken på överträning, men å andra sidan så har den dagissjukan även under perioder av lite eller knappt ingen träning.

Nä, mycket och varierande träning är det som tycks funka bäst. Så just nu är det mest tuffa spinningpass och distanspass på skidor som håller mig igång. Jag har ingen panik med löpningen, mitt marathonmål ligger i oktober, så jag tränar villigt på med grundträningen oavsett form.

Slutligen: varningen kom om att svägerskans ungar fått magsjuka. Härnäst fick sambon nått konstigt illamående med lätt feber. Och så i natt vaknade jag upp och var illamående. 20 timmar senare så är systemen tömda, jag har inte ätit något överhuvudtaget och det är dax att börja om från början att bygga upp kroppen.

Blir nog en längre vila det här.

Ni trendkänsliga statusmuppar!

2011-02-06T07:22:00.004+01:00

Som ni kanske märkt så skrivs det väldigt lite här just nu. Men det tränas desto mer. Jag återkommer i den frågan, men tills dess så nöjer jag mig med andras analyser.

Varför man gör det, är ju den eviga frågan.

Både från alla andra som ställer den titt som tätt, men även från en själv när det är som tyngst. Mitt standardsvar på den frågan, för att slippa grubbla, står ju skrivet överst på den här sidan: "...it just is".

Jag läste nyss följande analys från Sverker Sörlin, professor i idéhistoria och lärare till mig under studietiden i Umeå, om varför skidåkningen plötsligt fått sånt uppsving. Det är inte så enkelt att det bara är för att innerstadsfolket fått tillgång på snö.

Som jag ser det handlar om trendkänsliga personer, främst ur medelklassen, som önskar markera sitt oberoende. Man checkar ut från vardagsstressen, spänner på sig pjäxorna och utövar en sport med starkt symbolvärde. I en tid där allt ska gå fort, där vi upplever en enorm splittring och fragmentering av vår omvärld, där allt i slutändan kan sorteras ned i ett kort twitterinlägg blir längdskidåkning liksom långkok eller surdegsbakning en handling i motsats. Man tar sig ut i spåren och kan efteråt berätta om upplevelsen, men i samma andetag som detta görs visar personen en slags trohet mot en gammal kultur där ”allt fick vara på riktigt”. Att ägna sig åt en sådan här sak ger status, man markerar sig mot andra.

Klockren analys som jag tror går att överföra direkt på långlöpningens uppsving också.

Så man är helt enkelt en trendkänslig mupp som vill utmärka sig från pöbeln i allt sitt skidande och löpande...

Jaja, men nu har mörkret lättat och jag ska iallafall ut på två timmars skidåkning - en hålfotsskadads nytolkning av söndagens traditionella långpass.

Hög igenkänningsfaktor

2011-01-26T09:06:00.004+01:00

Som av en slump hittade jag det här inslaget. Det var ju samma band som jag stod på i förrgår!

Följ hela serien här.

Bild lånad från svt.se

Laktattest

2011-01-24T20:57:00.006+01:00

Bra grund att stå på!

Idag har jag lagt ned ännu mer pengar och tid på min strävan att bli uthållig; jag tog en dag ledigt gjorde en 22 mil i bil för att köra en laktattest och kroppsscanning på Idrottsmedicin vid Umeå Universitet. Men det finns ju inga genvägar till den perfekta marathonlöparen.

Tyvärr var jag förkyld och hade lätt ont i halsen i morse när jag vaknade men beslöt ändå att köra testet. Personalen tyckte jag kunde köra så vi fick ut pulszonerna och skippa maxkörningen. Men först fick jag köra kroppscanning.

Kort sammanfattat så hade jag en bentäthet över det normala (tyder på att man är tränad). Jag vägde 78 kg (+3 mot matchvikt) och testledaren ansåg väl att det var väl mycket muskler för att vara en maratonlöpare ("fast muskler är ju aldrig fel") och höll med mig om att jag ligger närmare en hockeyspelare i konstruktion. Kanske att det är dags att dra ned på de där 2 timmarna skivstångsträning/vecka? Jag hade därtill en fettprocent på 21% och bör väl kunna gå ned mot 15%, dvs att drygt 4 kg fett ska bort. Trevlig uppgift inför våren det...

Därefter var det dags för löpbandet. Med nål i armvecket, fastkedjad i taket, en ansiktsmask som stramade friskt runt huvudet och jämna kontrollmätningar där armarna skulle hållas stilla, så var det väl inte så lätt att känna sig avslappnad. Dessutom hade jag två veckor av obefintlig löpträning bakom mig pga av hålfotsproblem. Vi bestämde att jag skulle köra så länge jag kände mig OK med tanke på förkylningen. Så medan sambon satt bredvid och ammade vår dotter och fotade spektaklet, så körde jag igång på bandet.

Kändes bra genom hela uppstarten och jag låg i grundtempot på 4.30. Sen startade de med att göra höjningar av bandets lutning var tredje minut. Kom inte ihåg hur många men det kändes bra rätt länge...tills den där sista kom. Då blev det liksom direkt jävligt jobbigt. Sen kom mjölksyran rätt snabbt. Måste dock erkänna att jag inte var särskilt uthållig idag. Orken tröt ordentligt och jag fick lägga ner redan vid 178 slag.

Resultaten var goda.

Jag hade en "väldigt fin" laktatkurva och återhämtade mig mycket bra. Han var väldigt tydlig med att det såg riktigt bra ut. Det jag kunde förbättra var helt enkelt att skjuta fram tröskeln med mer kvalitetsträning i A3-zonen. M a o så har jag tränat förståndigt och lite av en besvikelse blev det nästan. Jag menar, tanken med det här har hela tiden varit att jag förmodligen tränat i för höga farter och att det nu skulle visa sig. Men till skillnad från en kompis som var där och fick order om att praktiskt promenera i backarna, så kan jag fortsätta på inslaget spår.

Slutligen så hade jag en maximal syreupptagning på 4,9 l/min och därmed 63 ml/kg/min. Med det låg jag försmädligt nära nivån "Elit". Hade jag varit ett år äldre eller 3kg lättare så hade jag hamnat på "rätt" sida av det strecket. Men nästa år är jag ju ett år äldre så...

Och det var roligt att äntligen få pröva på detta! Roligt hade säkert de andra också... För min vana troget så lyckades jag även dennna gång göra göra det till en "familjedag" för alla. Den här gången var 3/4 av familjen med när pappa nördade kring sin hobby; pojken fick stanna hemma hos farföräldrarna eftersom vi inte ville att han skulle riva hela labbet.

Lily lunchar på pappas nostalgitripp på campus

Comebacken!

2011-01-23T18:00:00.010+01:00

20 år senare så har jag plockat upp skidåkningen igen.

Efter att tävlat och tränat hela min ungdom så lovade jag att aldrig skulle åka skidor igen. Jag var så förbannat less. Visst fuskade jag lite för två säsonger sedan under en tillfällig skadeperiod från löpningen, men då var det mer att jag bar avar illa tvungen att hitta ersättningsträning. Detta skedde också på, visserligen ganska bra skidor, men 20 år gamla skidor och med skidskor av mycket undermålig kvalitet och dessutom trasiga stavar. Men annars har jag hållit mitt löfte - fram till idag.

De sista tre vintersäsongerna har suget kommit tillbaka lite pö om pö med en förbättrad kondition och då det är en ypperlig träningsform när man som jag vill löpa mer än vad kroppen håller för. Dessutom har jag 5 min gångavstånd till spåret. Så jag har varit i valet och kvalet att skaffa en utrustning igen. Det är mest den onödiga kostnaden som stoppat mig. Har jag nytta av en ny utrustning? Jag har varit snål helt enkelt.

Fast i fredags gjorde jag slag i saken och hämtade ut min nya utrustning.

Jag investerade (känns bättre att säga så) i en skateutrustning av högsta klass. Eftersom det var fjolårets prylar så kom jag undan med dryga 30% i rabatt på altet. Skidor 4000, skor 3000, stavar 1000 och bindning för 595. Då förstår ju alla att jag gjort ett klipp som bara behövde lägga upp 6 000 spänn! Men så får jag köra på Atomics toppmodell som världseliten kör på. Eller som han som tog betalt sa när jag knarrade om att kunna försvara köpet inför sambon: "men så har du nu en world cup-skida också."

Så käre sambo: det är ju ändå en world cup-skida jag åker på!

Det började med att jag ville lägga bra pengar på skon för att få en riktigt bra och stabil sko. Så det blev carbonskon med kevlarsnören. Har ni hört? Värsta rymdbootsen. Men varför ha något sämre än vad man åker på ute i världscupen? Sen fortsatte det liksom bara med skidorna också. vem kan motstå skidan som ligge under 1 kg? Men jag stod faktiskt tillbaka på stavarna istället. Att jag sedan inte har råd att köpa några kläder att åka i får jag väl leva med.

Skulle jag bara velat alternativträna lite så kanske det inte vore motiverat att köpa proffsgrejjorna. Men tanken är att jag ska göra skidåkningen till ett återkommande träningsinslag två ggr i veckan och kombinera med 4-5 löppass. Sen finns det ju en skate-vasa också...

Jag har velat länge om det var en klassisk utrustning jag borde ha, mest med tanke på att kunna åka Vasaloppet, men vet har hela tiden vet att det är en skateutrustning jag vill ha. Det är skaten som är roligast. Det tyckte jag under alla år som utövare också. Det är lite mer racing över det. Sen finns det en annan aspekt med skaten och det är att det är betydligt mer intensivare att åka, det är svårt att slöåka och konsekvensen är att man ligger på hela tiden. Bra träning med andra ord.

Så i eftermiddags så körde jag premiärpasset. Något förkyld. Tog en kvart att få på mig stavarna med de där handstropparna som jag inte förstod. Trodde ett tag att jag fått två vänsterstavar. Men efter det gick allt bra. Tekniken satt nästan direkt, skidor och skor var lätta och min kondition så pass bra att jag åkte alldeles för fort för mitt förkylda tillstånd.

Men kul var det!

Och jag kan ju aldrig skylla på grejjorna om det går dåligt nu...

Damage control

2011-01-19T14:06:00.011+01:00

En akut runda på stan i förmiddags.

Hälkilar 170:-

(Efter tips från coachen)

Massageboll 30:-

(Efter alla butiker genomsökts fann jag den perfekta bollen på Åhlens skönhetsavdelning där jag frågade efter "massagegrejjorna")

Ispåse 68:-

(Måste utöka till två har jag upptäckt eftersom jag är storkonsument på kyla och inte behöver vänta i timmar på att den enda ska kylas i frysen)

Hudfärgad elastisk binda 21:-

(Det var ju halva priset eftersom de utgår ur sortimentet och man vet ju aldrig när det behövs lindas en muskelbristning vid vägkanten igen.)

Kyla-tåhävningar-stretching-massage-kyla-tåhävningar-stretching-massage. Ja, så ser i princip min tillvaron ut. Däremellan alternativtränar jag och så försöker jag hinna med bokslutsgörat på jobbet. Men det där sista är nedprioriterat.

Friskförklarad...tydligen.

2011-01-18T13:55:00.003+01:00

...men trots att jag sjukförklarade mig så sent som i förmiddags (och skadeförklarade mig...) så var jag ändå tvungen att ge mig iväg att träna under lunchen.

20 lätta minuter på cykel och en dryg halvtimme med bålstyrka är nog bara bra för kroppen. Jag menar, halsontet är ju än så länge bara en morgonåkomma. En känning, mer än en sjukdom. Å vad ska jag annars göra med tiden?

Hörde jag nån antyda träningsberoende?

Plantar fasciit

2011-01-17T06:49:00.007+01:00

Det har varit struligt på träningsfronten ett tag nu. Fast ändå inte.

"Fotjäveln" (för att citera en lokal hockeyspelare) har krånglat ordentligt och det har praktiskt taget inte blivit löpning på över 1 ½vecka nu. I stort sett hela fotvalvsplattan, på bägge fötter, är inflammerade. Det är som värst in mot hälarna på insidan av foten. En kombination av några månader framfotalöpning, ingen stretching av hälsenor och ett olyckligt långpass i snön som gick på tå lär förmodligen vara orsaken. Framåt onsdag-torsdag så kändes det dock lite bättre varpå jag prövade med några lättare 200-ingar på löpbandet. Förvärrade inte nämnvärt. Och i söndags tordes jag på att prova ett långsamt långpass också. Det förvärrar väl inte heller - men det förbättrade väl knappast...

Men min vana troget, så ökar jag på träningsdosen när jag möter på skadehelvetet.

Förra veckan snittade jag på över 70 min/dag och hann bl a med tre gruppass på lokal (springer runt på dubbla gym här i stan nu) och prövade på nymodigheter som både rodd och styrkecirkelträning. Fick mig också ett riktigt tungt pass på spinningcykeln. Så det går egentligen ingen nöd på mig. Fast det är ju springa jag vill göra. Så bara för att riktigt kunna slå det ur hågen, så drog jag på mig en förkylning. Vaknade med ont i halsen imorse, så nu ställs all träning in.

Bra det. Därmed kan jag fortsätta vara skadad i lugn och ro.

Mitt mål är att jag nu blir frisk och hel tills på måndag, då är det dax för ett efterlängtat laktattestet uppe i Umeå.

Två goda ting

2011-01-14T14:15:00.004+01:00

Fan, vad gott en kasslerlåda som stått till sig ett dygn kan smaka efter ett stenhårt dubbelpass under piskan av en tävlingscyklist!

Ny form av träning

2011-01-12T10:25:00.005+01:00

Efter två dagar av skivstångsträning och spinningpass (eftersom foten ska få vila) så är det dax för en vilodag.

Eller inte.

För nu har vår sekreterare anmält sig till cirkelträning på gymmet kl 11 idag, och det visar sig att hon åter riskerar bli ensam deltagare med instruktör och vill därför ha sällskap. "Annars lägger de ner passet", tror hon. Ingen på kontoret anser sig ha tid. Och jag kan ju aldrig säga nej, snäll som jag är. Trots att jag borde vila.

Så idag stödtränar jag bara alltså, som kompis. Vad loggar man den träningen som i Funbeat?

Vilken jävla start på det här året då!

2011-01-10T14:25:00.003+01:00

Det hade tydligen gått alldeles för bra alldeles för länge.

En överansträngning i hålfoten. Helt plötsligt, utan förvarning.

Vore tacksam om den hade kunnat börja gnälla lite innan så man kunde parera. Men det kom bara sådär efter ett långsamt långpass i torsdags på 23K, där halva distansen utgjordes av ett underlag med 1 dm nysnö. När jag vaknade upp dagen efter hade jag ont.

Dessutom hade jag även "gnekiga" hälsenor den morgonen; alltså att de kändes som att de skulle gnekar ljudligt när man går och de var liksom oelastiska, som ett lätt fruset gummiband och behövde mjukas upp. Inte stela - mer att de bara "fastnat". En kompis sa att han haft liknande och att det har att göra med de slemsäckar som ligger där bakom som då blivit inflammerade. Nån som känner igen det?

Så något skit var det väl med det där passet. Så nu sitter jag iallafall med en hålfot/häl som ömmar lite när jag går och mycket när jag trycker. Det kommer och går visserligen, men jag tar det säkra före det osäkra och löpvilar ett tag nu. Hoppade på cykeln idag istället och tar det dag för dag.

Ganska typiskt att det inträffar nu när jag ska börja köra riktig kvalitet. Vet inte om jag kan skylla det enbart på underlaget den dagen, vilket gjorde att jag trippade på tå och såsade runt alldeles för mycket, eller om det bara är ett brev på posten för den framfotalöpning som jag bedrivit samtidigt som kilometrarna stegrats och att jag nu nått min "skadegräns"? Jag väljer att tro på den förgående - det känns roligare så.

Appropå roligt!

Mitt i detta inlägg ringer de upp från Idrottsmedicin i Umeå och meddelar att apparaturen är igång igen och att det nu finns en ny tid för mig om två veckor. Jag passade också på att ta reda på om det var ett maxtest jag skulle göra och fick till svar: "Vi kör till löpbandet vinner, stegring var 3:e minut". Av någon anledning tyckte mannen i telefonen att jag var kaxig när jag då svarade: "Ja, det blir en lång eftermiddag på bandet då."

Vad är det för fel med lite självförtroende?

En hyllning

2010-12-29T15:09:00.012+01:00

I dessa dagar firar jag ett eget femårsjubileum. Det var i mellandagarna 2005 som jag tog tag i min skit.

Ja, tänk vad tiden går.

Ny livsstil
Jag hade mött min polare dagen innan julafton och då sagt att det nu fick vara nog. Vi kom överens om att ta tag i det. Var och en på var sitt håll. På annandagjul, som var min sista dag i "frihet", nådde jag så min botten när jag efter julmiddagen vägde in mig på 86 pannor den kvällen.

Då som nu, var jag på jobbet i mellandagarna. Det var i det sjaskiga källargymmet här på jobbet som jag gjorde mina första fysiska aktiviteter på säkert över tio år. Minns fortfarande hur jag stod på den där trampmaskinen efter ett inledande lätt styrkepass, för att förbränna i 40 minuter och tänkte: "hur fan ska jag orka stå ut med det här då?"

Då såg mitt liv ut ungefär så här: ingen träning, ingen frukost, dåliga eller ingen lunch, minst 6-8 ostmackor varje kväll och nattpromenader till kylskåpet. Fysiskt var jag en jävla spillra. Psykiskt var jag väl också rätt nedkörd just då - vilket jag förstått så här i efterhand när jag vet hur bra man faktiskt kan må av en hårdare träning.

Detta blev min vändpunkt. Vi drog igång första bloggen, arbetade hårt och 14 veckor senare var jag 14 kilo lättare och hade dessutom lagt om kosten rejält och fått vanan att träna regelbundet på gym. Där och då bestämde jag mig samtidigt för att aldrig hamna i samma onda cirkel och försöka leva på smörgåsar och socker igen.

Sedan dess har jag aldrig hoppat en frukost eller lunch, dricker aldrig läsk, äter begränsat med skräpmat, fikar aldrig slisket på dagtid på jobbet och jagar ständigt ekologiska, rättvisemärkta och "goda" produkter i hyllan. Intresset för vad jag sätter i mig har sedan dess aldrig falnat. Visst stoppar även jag i mig skitprodukter (trots att ryktet här på kontoret säger annat), men jag vet åtminstone när jag gör det och det blir då ett medvetet val. Menäven min snask-grund bygger jag så mycket jag kan på ren choklad, riktig glass samt avstår all vit sprit: jag är helt enkelt allergisk mot söndertrasade, industriellt raffinerade produkter.

Detta är de bestående förändringarna som jag gjorde som resultat av resan jag startade då. Fast det tog ytterligare ett år innan jag snäppade upp mig ytterligare.

Löparglädjen
Sommaren 2007 gjorde jag min första målmedvetna löpträning: det blev 10K – mycket dåligt förberedd. Det tog mig över en timme och jag fick ta en lätt promenad mitt i. Men trots allt så gjorde jag i september, efter att regelbundet tränat tre gånger i veckan, min första tävling. Mest på skoj, eftersom jag ville slå polarnas tider i Midnattsloppet, några veckor tidigare.

Men det var i och med den målgången som jag fick en av mina få aha-upplevelser här i livet.

Där stod jag totalt utpumpad efter 10K med en trasig vad och leder och ligament som definitivt gått över alla gränser - men mådde ändå så jävla bra. Glad över att ha blivit omspurtad av gubbar i 60-årsåldern, glad över att ha fått trängas med glada, friska människor i varierande åldrar, men framförallt glad över att ha jag gett allt vad jag kunnat för en gång skull.

När jag sedan bytte om med flera av dessa gubbar som stod och eftersnackade i omklädningsrummet så bestämde jag mig åter för en radikal livsförändring: det var så här jag ville ha mitt liv skulle te sig när jag var 60+, med samma energi, samma spänst och samma framtidsplaner och nya mål.

Efter att jag hade vilat upp min trasiga vad i ca två månader så tänkte jag att va fan, och så hoppade jag på Szalkais marathonprogram. Några månader in på det programmet fick jag min nästa aha-upplevelse: känslan av fysisk toppform. Där var det kört. Jag var fast. För om jag nu hade mått bättre av att ändra mina matvanor, både fysiskt och psykiskt, så var det inget jämfört med vad hård träning gjorde. När jag sedan upptäckte den mentala delen av löpningen fullt ut, så förstod jag plötsligt varför man utsätter sig för allt det här.

Trots att jag har haft tre skadefyllda år som löpare, när min kropp försökt leverar vad mitt huvud krävt, så har jag fått återuppleva alla dessa känslor och aha-upplevelser som är förknippat med löpning och som övertygar mig om att det jag gör är det rätta.

Som att få stå de sista minutrarna innan start i startledet inför maran med sina likar, alla förbereda men ändå alltid "för dåligt tränade”.
Som att ha fått kämpa febrilt med att hänga på bäste löpare i herrar 70 i ett 4.30-tempo.

Som att få bli omspurtad av en 20 år äldre kvinna, efter att jag dragit henne fram i 21K och samtidigt får höra att: ”Tack. Du har hållit ett bra och jämnt tempo.”
Som att ha fått bli peppad och mentalt buren av en medlöperska vid 37K i den allra första maran.
Som att ha fått känna smaken av en kort, kort ”runners high”, mitt ute i ingenstans, på vintern under ett vanligt skitpass.

Tyvärr är det svårt att förklara eller vidareförmedla löpningens glädje till den oinvigde. Som svar får man oftast att de kan tänka sig att börja träna, men att de hatar löpning. Fast det är klart: en gång i tiden hatade även jag löpningen.

Framtiden
Inför 2011 tränar jag hårdare och mer målmedvetet än någonsin.

Oavsett vad alla säger så mår jag bättre ju hårdare jag får träna. Det är därför jag också försöker övertala andra som motionerar i en högre utsträckning, att inse att det finns ytterligare en dimension i det här: att sätt upp mål, träna hårt och tävla. Trots att bäst-före-datum är passerat på varorna.

Samtidigt vill jag se hur långt jag kan nå med det här.

Fast å andra sidan har jag samtidigt skolat om mig till en mer skonsam teknik och även börjat att träna mer strukturerat och förståndigt – allt för att kunna få långsiktighet och kunna dyka upp på startlinjer överallt, även när jag är 65. Om jag nu får vara med så länge... För jag inbillar inte mig själv att jag blir så mycket äldre av att löpa.

Jag löper för att må bra resten av mitt liv - hur långt eller kort det nu månne bli.

Utan trosor i tyrolen

2010-12-28T15:42:00.005+01:00

Vaknade och kände mig lite snorig och mosig i morse.

Inte så konstigt eftersom barnen hostat och snorat ett bra tag nu. Sitter bara och väntar på det liksom. Normalt kan jag tänka mig att man bör tänka "vila". Jag tänker dock så här: "Bästa att skynda på och träna innan det bryter ut!"

Är det fler som gör så här? Förmodligen är det oftast en bortkastad träning, eftersom viruset redan finns i kroppen.

Hoppas dock att så inte var blev fallet den här gången, då jag körde korta intervaller på löpbandet under lunchen idag. Veckans enda kvalitetspass som kunnat bli inställt om jag varit en sån där "hitta på ursäkter"-typ. Träningstrumporna var ju inte med i väskan. Inga kallingar heller för den delen. Men jag valde att utmana ödet och testade på en livsfarlig kombo: inga strumpor/nya lättviktsskor/ovanligt underlag/11K. Kalsonglös.

Resultat? Inte ett skavsår.

Trots dessa korta (flyt-)intervallerna så är jag faktiskt inne i en grön vecka. Alltså återhämtning och lite mindre löpning. Det är dessutom sista veckan på det inledande 12-veckorsprogram med fokus på distans, som jag följt. Tycker att kroppen känns etablerad på fem löpningar och ca 55K i veckan nu. Nästa vecka hoppar jag på en variant av Szalkais program där dey kommer in mer kvalitet. Och därmed ökad skaderisk.

Fast desto mer läsning OM löpning blir det i veckan. Jag började på Running within igår. Tycker det är dags att ta sig an teorin också - nu när man ska bli riktigt snabb. Jag återkommer senare med ett utlåtande.

Tomtejoggen 2010

2010-12-27T13:26:00.004+01:00

Förut hade jag en begynnande tradition av att köpa en fin jul-whisky, som jag tog med mig runt till folk som vi besökte under julhelgen. Oftast slutade det dock med att jag drack upp större delen av den själv. Fast en gång fick jag också sambons gamle morfar att bli på lyset. Men så lade jag ner den "traditionen" för något år sen.

Sen dess har jag sökt en ny. Julbaket har väl aldrig kunnat etablera sig som en tradition, eftersom det allltid misslyckas med konstiga lussebullar ellert brända biscottis.

Men med jul-whiskyn i tanken, samtidigt som jag just hade sett några reklamfilmer för Brooks, så sprang jag ett pass förra helgen i min ensamhet då jag bestämde mig för att försöka starta upp en ny tradition: Tomtejoggen.

Det hela är egentligen ett stulet koncept som jag läste om första gången på Mias blogg för några år sedan då IF Linnéa kör det varje år nere i Stockholm. Fast här uppe hos oss så ser man väldigt sällan löpare som tränar ihop; de flesta här är orienterare, skidåkare eller multisportare, känns det som iallafall. Så varje gång vi råkar springa på varandra och kan slå kort följe med varandra, så kommer vi alltid överens om att vi borde köra fler långpassen ihop, sen lovar vi att ringa...men så blir det ju aldrig.

Så i år slängde jag ut en något sen inbjudan på Facebook, om en otvungen tomtejogg på annandagsmorgonen.

Med lite övertalning och en hel del avhopp, med tveksamma bortförklaringar, så var det till slut fem stycken tomtar som gav sig ut i söndags på en 20K lång jogg i vääääldigt lågt tempo (6.45). Mycket löpsnack blev det och de dryga 2 timmarna förflöt extremt snabbt. Det var inga nybörjare, utan alla hade någar maror i bagaget, så nörderiet gällande material, teknik och testvärden nådde oanade höjder när vi äntligen kunde dela vårt intresse med andra insnöade tomtar.

Roligt med omväxling från de långa ensamma passen, även om jag är en ensamlöpare i själen. Jag hade väl hoppas på det dubbla antalet deltagare, men sjukdomar, spritfester och jobb, stoppade några från att delta.

Men de får en ny chans nästa år!

Inte bäst. Inte värst.

2010-12-24T22:42:00.003+01:00

Idag är det julafton. Och det är nu 23 grader ute. Minus.

Som värst var det -29 ute i havsbandet, där vi firat jul ikväll.

Jag skulle ha tränat idag. Lite galet tyckte jag - det är ju ändå julafton. Men i morse var det kring - 24.

Fast utanför fönstret så skakade dock grannen loss och gav sig ut på sin runda. Han är dessutom inflyttad chilenare. Van betydligt varmare klimat kan jag tänka, men struntar tydligen i att det är -24.

Sen kör jag om stans bästa löpare på eftermiddagen. Den unge killen som sadlat om till marathon och nu tränar mängder av mängd. Han sprang och jag körde bil med värmesäten. Det var fortfarande -24.

Jag får ofta höra att jag inte är klok.

Men jag stannar då inomhus och struntar i träning vid -24 på en julafton.

Låt oss glädjas åt de enkla, obetydliga sakerna i livet.

2010-12-23T12:05:00.014+01:00

Det är ju ändå jul.

Igår gjorde jag allt "fel" när jag sprang snabba (3.50-tempo) minut-intervaller med joggvila. 18 stycken. Relativt långt blev det med totalt ca 11K. På löbandet. I splitternya skor. Rättelse: i splitternya lättviktarskor!

Snabba Makani II

Alltså: fel, fel, fel! Och det säger jag utifrån tre år av erfarenhet av skador och krämpor jag har. Mina känsliga underben och fötter har sällan tagit skobyten eller nya underlag på ett positivt sätt. Jag har, av rädslan för skador, alltid safeat och sprungit med de värsta flaggskeppen till skor (typ Kayanos) för att blidka min sorgliga lekamen.

Varför gjorde jag det då?

Jo, jag chansade. Jag tyckte att jag hade tillräckligt på fötterna för att chansa. Och idag står och går jag - precis som vanligt! Inte en krämpa.

Kan ha att göra med att jag tränat seriös benstyrka de sista månaderna. Och att alla mina spänstövningar alltid genomförs iförd fivefingers och det stärkt min fötter och vrister. Lite kan nog också tillskrivas att jag är några kilon lättare idag än när jag började.

Fast mest av allt har det här att göra med att jag, efter några månader av löpning a la "framfot", nu kan räkna mig till den skaran löpare. Borta är nu den destruktiva häl-isättningen. Inte så att min teknik är helt felfri, men jag faller åtminstone alltid naturligt in med att springa på framfoten.

Vaderna protesterar inte längre heller. Sen har jag visserligen, vid de längre passen när jag tröttnar, en tendens att sakta glida tillbaka mot min gamla teknik och får då koncentrera mig för att "hålla upp" löpningen. Men det är en träningssak.

Fantastiskt kul! Att en dag kan bli så bra av en så enkelt sak? Kanske är det uppblandat med en julglädje? Det känns iallfall så bra att jag ignorerar förkylningen som är på gång och avslutar löparåret 2010 med den här känslan.

God Jul och skadefritt nytt år på er!

Kontorets ende vakne tomte denna dag

(och i bakgrunden: McMillans fartschema...)

Snabb, snabbare, jag.

2010-12-20T20:05:00.007+01:00

Skulle ju bara transportlöpa hem från jobbet...

10K i mörker, snöblåst, -13 och snöfyllda gångstråk. Men så efter 2,5K med bra och naturligt flyt på framfot, så kändes det allt för bra - så jag gasade på lite. På känn liksom.

Tryckte på i ca 800m och joggade sedan vidare. Sen fortsatte det bara av farten hela vägen hem; 800 fart och 800 jogg. Låg väl ofta runt 4-tempo men hade som snabbast ett 3.40-tempo. Bäst av allt var dock att det gick så lätt, så lätt.

Pulsen översteg aldrig 85%. Så inte ens tröskel alltså. Kom hem med en medelpuls som dessutom understeg mina normala lätta distanser. Så det här måste gå under benämningen "kanonpass".

Dessutom passerade jag samtidigt 200 insprungna mil i år med samma pass, vilket är ett nytt mängdrekord.

Och allt det här på en alldeles vanlig, tråkig måndag.

Liten pinne i hjulet

2010-12-20T10:11:00.010+01:00

Hård vecka slutade oväntat.

Kunde väl ha skyllt allt på den där stelhet jag har i vänster del av rumpan. Eller den lätta överansträngningen som spökar i vristen. Varför inte anklaga skavsåret på pungen som de nya Gunde-kallingarna gav mig? Sen hade det faktiskt varit två dagar av tre tyngre pass.

Men jag skyller inte på något alls.

Jag bara sket i gårdagens fartpass, helt enkelt.

Jag ides inte ge mig ut och springa igår, efter ett julbord och dubbla snöskottningar. Så istället la jag mig på soffan och sov, långt innan klockan slog 21. Sen vaknade jag aldrig upp igen (förutom då att jag omgrupperade till sängen, eller..?)

Minns inte när jag bara struntade i träning sådär...medvetet. Fast det får väl ses som ett friskhetstecken! Trots alla småkrämpor. Kanske har jag börjat att lyssna på kroppen?

Nu är änligen julveckan här, vilket innebär träningsvecka.

Såklart. Vad annars?

Helgar ni vilan?

2010-12-17T14:28:00.006+01:00

Jag är ju inne i en röd vecka - som inte känns så röd. Det är ju mest halvlugn vecka tänkte jag, uttråkad på den nödvändiga vilan igår.

Fast det är trots allt 62K som ska göras den här veckan.

Fem löpningar.

Två som intervallpass.

Kompletterat med två styrketimmar.

Kanske är det för att onsdagens intervallpass blev alldeles för passivt. Eller för att jag fått löpvilat i två dagar nu. För idag är det löpvila igen.

Anledningen till det är att jag egentligen skulle gjort mitt fystest i Umeå idag (som blev inställt) och därför kastade om i schemat. Kontentan blev två löpfria dagar i rad och istället två pass till helgen.

Som ren kompensation för min otillfredsställse så nöjde jag mig inte med morgonens gympass, utan valde att överdosera med ett 25+25 minuters spinningpass under lunchen. Med upp- och nedtrampet blev det t o m dryga 70 min.

Som lök på laxen var fru Lindnord sjuk (det är hennes pass jag vill åt normalt) och istället kom herr Lindnord som ersättare och gjorde det hela till ett, om än, hårdare pass.

Det är något speciellt med dessa multisportare.

Han byggde iallafall upp hela alltet på långa sjok som låg på tröskel med hög kadens och tjoande att det skulle "utmanas" och att det ändå skulle läggas på "ett snäpp tyngre". Dessvärre ingen riktig trampvila mellan låtarna, förutom de fem minuter trampvila vi fick mellan 25:orna. Efter första halvan som var det värsta jag upplevt så varnade han för att nästa skulle bli ett snäpp hårdare.

Då syftade han på att det hela skulle avslutas med 5 minuter av ren HIIT-strategi på 15sek/15sek.

Max.

Jag tror att det var en hel del motionärer där som är van de mer varierande passen, som kanske upplevde de här långa partierna av ren viljekraft som plågsamma och såg de som helt sonika släppte upp och t om slutade att hänga på.

För mig blev det dock perfekt att få trycka på i de där 4-5 minutersintervaller.

Jag gick verkligen för fullt. Mjölksyran sprutade till och från och jag tog formligen helt död på mig själv. Mitt snitt på passet låg på 86% och då ingick där 5 minuter, efter HIIT-övningen, av ett slags hårdare nedtramp. Fast oftast låg jag på 88-92%.

Jag har nog aldrig varit så trött av träning nån gång.

Det syntes (och hördes) också, där jag formligen låg över cykeln på slutet. Fick till och med en klapp på axeln för ett bra jobb av instruktören. Förmodligen den enda gång jag setts som klassens mönsterelev. Och är en multisportare från världseliten nöjd med min insats - vem är då jag att ifrågasätta den?

Det finns ju "träning" och så finns det "hård träning". Dessa två har i stort sett inget med varandra att göra. Upplevelserna är helt olika.

Fler borde få upptäcka det.

Kanon!

Nu är både utvilad och uppvärmd inför helgens löpningar.

Så blev det!

2010-12-14T15:02:00.009+01:00

Det blev nästan 15K igår.

I kyla och blåst. Iförd nyinköpt rånarluva. Tre lager på kroppen, två på ben + Gunde-kallingarna. Tempot var bra - 5.11 - och vändbanans split gjordes exakt vid den aktuella Markus Näslunds uppfart. Jag mötte Lassie, alltså.

Det blev så att sonen deltog i luciatåget i år.

Fast det var under protest han leddes dit av fröken, utan krimskrams som tomtemössor, handljus eller fånigt glitter. Bara som sig själv alltså. Huruvida han sjöng gick inte att utläsa.

Fredagens julklapp blev inställd!

Pappa tycks inte ha varit tillräckligt snäll i år, eftersom dom just ringde från Idrottslabbet för att meddela att delar av testutrustningen är trasig. En ny kommer i januari och han hälsade sedan att jag skulle ta det lugnt över julhelgern, så skulle han återkomma. Sedan sa han att de skulle ta sig an Modos hockeylag, varpå jag svarade att de var ett hopplöst fall och de borde satsa på mig istället, eftersom jag har en framtid.

Slutligen så blev det löpbandet idag.

Eftersom det var -20 när jag vaknade imorse och då det dessutom fortsätter att blåsa. Nån självbevarelsedrift har man ju kvar. Det blev 18 enminutersintervaller i set, som jag körde alldeles för lugnt. Så det är jag lite besviken på. Får se det som att jag sparar mig till nästa intervaller som är på lördag.

Så av den spännande veckan jag förutsåg igårdagens inlägg, så är det stughelgen och den röda träningsveckan kvar som kan glädja mig. Bortfallet av fystestet (som jag längtat SÅ efter) ger mig iallafall möjligheten att köra ett dubbelpass (ben/bålpass + spinning) på fredag istället.

Det gör mig glad.

Äntligen!

2010-12-13T08:51:00.005+01:00

-19 ute med en ihållande vind får mig att gruva mig inför dagens distanspass.

Vilken tur att det är måndag, tänkte jag, där jag satt på bussen med löpskorna i handen. Cykeln fick stå den här dagen. På måndagar är det ju veckans kortaste löpning; 8-10K i normala fall. I värsta fall kan jag väl också motivera mig till 8K på löpbandet på gymmet.

I normala fall, var det. Men i träningsprogrammet, som ligger där på skrivbordet, så läser jag 14K. Det är en röd vecka.

Dessutom är det en upptrappning av programmet just den här veckan - nu finns där två kvalitetspass med intervaller. Det jag längtat efter; att få slippa alla tör-distanser. Fast kanske inte att det ska vara samma vecka som det då börjar bli riktigt kallt.

14K gör man inte gärna på ett löpband heller. Så det blir att hoppas på att kylan släpper lite. Att vinden mojnar.

Annars är det en spännande vecka på gång:

Röd träningsvecka med dryga 6 mil löpning.

Luciatåg på dagis idag - ska sonen vägra delta även detta år?

Ny helg ute i stugan (som nu är uppvärmd) med både julbord, intervaller och ett lite längre söndagspass.

Och på fredag är det dax för pappas julklapp till sig själv: ett laktattest och genomlysning av kroppen uppe på Idrottslabbet i Umeå. Som jag drömt om att göra det.

Sweet!

Vinterliv

2010-12-11T14:16:00.005+01:00

Tillbringar just i detta nu vår första vinterhelg ute i stugan - någonsin.

Tilläggsiolerad, nya fönster, varmvatten, kök, badrum, trådlöst nätverk, 100-tals TV-kanaler - ja, nu finns allt här för att kunna överleva i två dygn med familj.

Visserligen bara runt 16 grader inomhus när vi vaknade imorse, då golvvärmen i betongplattan är lite trög. Vi har tokeldat i vedspisen i ett dygn, fast än så länge är vi inte uppe i normaltemperatur. Men lagomt till imorgon då vi ska åka hem så...

Varmvattnet är dock varmt. Så det innebär ju att det går att träna på här ute i kylan, eftersom man får komma hem till en varm dusch. Istället är det mörkret som begränsar en.

Igår blev det väl sent, så de 10K sprang jag rakt norrut efter byvägen i -13 och kolsvart mörker - utan reflexväst. Den ligger kvar därhemma. I morse väntade jag taktiskt ut mörkret och stack sedan söderut mot Skagshamn och vände där. Lite varmare temperatur var det idag, fast desto blåsigare. Som tur var så hade jag min nyinköpta och grenförstärkta "Gunde-kallingar" på mig. Ett bra tips från Långeman.

Totalt blev det 14K med fin, låg puls och en lite snabbare avslutning. Hela passet flöt på framfot. Det börjar att sitta nu. En lustig känsla dök upp när jag passerade viken i Finna, då det kändes som att jag precis hade gjort samma runda där under den förra helgen, iförd shorts och linne...fast nu var det ju i augusti och mitt i högsommaren som jag gjorde den där vägen sist.

Extremt bra pass blev det iallafall! Känner mig riktigt på gång.

Idag har vi frusit ihjäl på julmarknaden borta i Banafjäl (tokmycket folk hade hittat ut i obygden också) och nu laddas det för årets första julbord, inne i stan. Men först måste vedförrådet fyllas upp.

Lätt att säga "lätt distans"

2010-12-07T17:14:00.007+01:00

Fanns väl egentligen inget att skriva om idag.

Fast så gick jag ut på lunchen och sprang en "lätt distans" i 4.40-fart. För vad gör man inte för att skapa ett läsvärde?

Vet inte om farten kom av att jag frös lite i början eller om det var för att jag just hade läst Staffans blogg om hans förhållande till sin träning, med spontanitet och kvalitetspass.

Rätt snabbt gick det iallafall när jag satte av.

Fullt medveten om att jag bröt mot träningsprogrammets order om "lätt distans". En dödssynd.

Fast det kändes inte så snabbt. Tanken var bara på att det får flyta på och hålla löpningen högt och på framfot; så länge jag lät medelpulsen ligga kvar under 80%. Så jag flöt på och det gick bara av farten. Fick t om bromsa upp farten när jag såg 4.26 flasha till på klockan där ett tag.

Det blev ett bra pass.

Ett kontrollerat pass.

Ett pass som jag förr skulle beskrivit som en "lätt distans" (men som då bör ligga under 75%), men som jag nu förstått är något av en medelhård (80%).

Inte illa pinkat för att vara i grundträningsperioden, på snötrampade gångbanor med -10 grader som ackompanjemang och ett styrkepass i benen från morgonen. Dessutom höll mina nya tajts även som enmansshow i dagens kyla. Nu ska jag försöka pressa dom ytterligare nästa gång. Vad sägs om -15 kanske?

Så, mycket nöjd med dagens träning alltså.

Med ett pass som påminner mig om varför jag gör det här.

Ett pass som får mig att orka fortsätta träna 6-7 ggr i veckan - i ytterligare 11 månader.

Dessutom fick jag äran att möta stans mest lovande löpare, där han dök upp bakom en kurva i hög fart. En 20-nånting, ung reslig "gasell" som vinner tävlingar runt om i regionen, men som trots sin ringa ålder redan nu satsar på marathondistansen.

En konkurrent och en självklar överman, alltså.

Men idag hade jag hängt med honom - det kan jag lova.

Viva la vinter!

2010-12-06T14:31:00.001+01:00

Förra veckan blev en bra och odramatisk träningsvecka. Trots lite kyla. Och trots en söndrig muskel i ryggslutet.

Tog väl kanske på lite för tungt där i marklyftet, bara för att de rätta vikterna var upptagna och jag inte orkade vänta. Men trots missödet: fem löppass blev det, utan några övriga krämpor eller några och, om och men. Totalt 57K, vilket är en ganska bra mängd med tanke på att det inte ingår något långpass i programmet ännu.

Den här veckan rivstartade med en transportlöpning på ca 10K in till jobbet i morse.

Transportlöpningen har blivit ovärderlig för mig under den här mörka, tråkiga årstiden; motivationen till att ge sig ut på kvällarna tror jag brister och vågar heller inte utmana den. Så jag passar på när jag ändå ska från A till B och omvänt.

Passade också på att testa in mina nyligen införskaffade Craft vintertajts i morse.

Inte såna med windstopper, bara ett par som är lite kraftiga. Dom funkade bra i de -6 som det var och skulle utan problem funka ner till under -10 innan det skulle behövs ett andra lager. För 299 spänn var dom väl värda sitt pris - trots att den lilla fickan i svanken saknas...

Har också förstått att vädret är den stora snackisen bland löparna just nu, och hur man ska klä sig för det vädret.

Jag vet inte, men jag tycker inte att kylan är så besvärande - det är blåsten som ställer till det tycker jag. Jag går fortfarande på ett lager på benen och två lager på överkroppen (underställ och vanlig polyesterjacka). När det var som värst med en -16 under förra veckan, så blev det dock två lager på benen. Det viktiga för mig är dock att jag inte fryser om överkroppen eller händerna. Om benen kan jag vara kylig ända in på den andra halvan av träningspasset ibland, utan att det besvärar nämnvärt; dom är ju ändå den del som är i rörelse.

Hör att ryktena från gymmen här i stan talar om löpband som är ordentligt upptagna i dessa dagar. Själv skulle jag dock aldrig ställa mig och torrnöta på dem i vanliga distanspass över 10-14K.

Nä, då väljer jag kylan, mörkret och dåligt plogade cykelbanor - varje gång.

Två marathonlöpare och en snygg en.

2010-12-01T14:05:00.005+01:00

Den korta filmsnutt som presenteras här, består alltså av två aktiva marathonlöpare. Av någon anledning tycks allt vårt slit göra oss anpassade till att hänga kläder på.

Den tredje snubben som skymtar förbi sa sig ha Vasaloppet som främsta idrottsmerit, fast jag misstänker dock att han fick jobbet enbart baserat på sitt goda utseende. Vissa har ju gräddfil.

Kan också säga att alla långa sekvenser där vi försökte röra oss "naturligt" klipptes bort. Man undra ju varför?

Rullar som reklam på 4:an just nu (säger rykten från fikarummet), och ni kommer snabbt se vem som fått den bärande rollen i dramat.

Svider i trumpeten när jag kissar!

2010-11-29T14:58:00.006+01:00

Svackan var tillfällig.

Efter torsdagens lätta jogg så hoppade jag över löpningen i fredags och gick istället på ett intensivt spinningpass så jag fick variation och kunde blåsa ur systemet. Och sedan gick allt åter lätt igen i lördagens 14 och dagens 12 K. Idag var t ex. farten nere i 5.15 och stadiga 141 i puls, utan ansträngning. Att jämföra med i torsdags: 6.05, 144% i puls och inslag av gång!

Så ett kanonpass idag alltså, med en känsla av mer. Ändå gick det längs med havsfjärden i bitande kyla och motvind.

I morse var det så kallt och blåsigt på min väg in till jobbet, att jag blev tvungen att kliva av cykeln och leda den längre stunder eftersom jag frös så förbannat om händer och fötter. Jag kunde inte hålla i styret längre. Kanske är det dags att skippa stickade vantar och mössa från och med nu och satsa på bättre klädmaterial...

Och apropå klädmaterial: i helgen kom jag en tidigare "åkomma" på spåren. För några veckor sedan trodde jag att jag hade åkt på en urinvägsinflammation. Men så försvann det direkt.

I helgen hade jag åter glömt kalsonger att träna i och kan väl säga så här: syntetmaterial tenderar att gå hårt åt en penis som befinner sig i full frihet under tyngdlagen.

Förra gången var det 100% polyester under några pass på gymmet, och då brann det bara av fan när jag kissade. I helgen gick det lite bättre då understället var uppblandat med 40% ull och det då bara blev...obekvämt.

Min empiriska slutledning är alltså att full-frihets-konceptet funkar i mina löparshorts (med eller utan innerbyxa), men absolut inte i ett par tajtare polyester-långbyxor eller i kombination med underställ. Jag tror att själva tajt-heten spelar in i utgången också, eftersom även löparshortsen är av syntetmaterial.

Så var det med det.

P.S.

Jag hoppar inte på Szalkais program som startar idag. Det är första gången på tre år. Jag har ett eget program.

Harvar plötsligt i ett krondike!

2010-11-25T09:10:00.007+01:00

Jag fick helt enkelt lägga in en lugn jogg.

Skulle väl egentligen ha gett mig ut på veckans intervallpass och äntligen få en efterlängtad variation från alla distanskilometrar, fast som kroppen svarat det sista dygnet så var det inte att tänka på.

För trots en genomgående lugn träning så känner jag mig helt plötsligt sliten.

Utsidan av höger knä smärtar vid tryck.
Vänster knä gör ont vid vridning.
Utsidan höger vad smärtar.
Bägge vader - högt - har varit stumma i 5-6 dagar.
Känner mig "kompakt" och trög i rumpa och lår.
Får plötsligt hög snittpuls (80%) vid vanlig distanslöpning.

Delvis beror väl några krämpor på mitt omlägg av styrkeövningarna till ren skivstång; knäböj och marklyft tenderar att sitta kvar i rumpan. Delvis beror det nog på att framfotalöpningen blivit mer en regel än undantag för mig den sista tiden.

Men även om jag bortser från dessa logiska följder, så känns det alltså inte helt rätt. För trots att sista tidens löpning har upplevts som lätt, så stiger ändå pulsen märkbart med ca 10 slag. Kan väl bara vara ett tecken på att det är nått skit i kroppen just nu, tänker jag och drar ner ambitionen. Och mycket riktigt: morgonens jogg in till kontoret blev en bekräftelsen på att det måste vara så.

Trögt - tungt - oinspirerat.

(Det är med dessa slagord vi kan sälja in löpningen som motionsform...)

Okej, visst var det 9 grader kallt och en jävla snålblåst och klockan var 07.00. Så då är det väl ingen höjdare att springa längs med en isande havsfjärd i för tunna löparkläder. Men jag gick också "tom", eller så var det bara att jag var otroligt stum.

Jag promenerade uppför slingans enda stigning. Orkade inte ens försöka hålla upp tekniken. Låg i en snittfart på runt 6.00. Ändå kom jag fram med en snittpuls på runt 77%.

Det känns sannerligen avlägset - den där sista veckan i maj och ett friskt 4.45-tempo.

Roligt hela tiden!

2010-11-22T15:25:00.005+01:00

Nya tider råder.

Fast andra föräldrars varning om att livet förändras radikalt med två barn har lyckligtvis inte besannats...än så länge.

Drygt fyra veckor har nu gått och jag gör i stort sett samma saker idag som då: jag går till jobbet, tränar, går hem kl 17 varje dag och tillbringa kvällarna hemma med en tröttkörd familj. På helgerna blir det en dryg timmes träning, nu när långpasset är uteslutet för en tid, och resten blir ren familjetid.

Två mindre förändringar är dock märkbara:

1. Jag ägnar allt mindre tid till att skriva inlägg här.
2. Jag går ofta omkring och är skitnödig.

Punkten två är en direkt sprungen ur nya förutsättningar på hemmafronten. Eftersom det blir ett barn var att ta hand om hela tiden, så skjuter man alltid på sitt behov till senare, men senare kommer ju aldrig och till slut så står man där på affären eller i träningsspåret - skitnödig.

Men annars är alltså livet roligt hela tiden just nu. Trots att treåringen där hemma tenderar att reta gallfebern på mig titt som tätt. Jag summerar den sista tidens viktigaste händelser:

Träningsmotivationen är extremt hög. Trots att det är november och det råder fullfjädrad vinter där ute. Häromdagen köpte jag t om pensionärs-dubbar för att undvika halkolyckor. Fungerade bra att dra de där gummiremmarna direkt på skorna, och sen satt man som en kardborre på nyplogade vägar.

Jag följer slaviskt mitt schema som består av fem löpningar och dubbla ben/bålpass varje vecka. Inga konstigheter, bara en massa distanslöpning. Ligger just nu mellan 45-55K i veckan och progressionen pågår. En tydlig förändring är att jag försöker göra bort min löpträning under luncherna. Som det ser ut så blir det mer transportlöpning i framtiden, då jag inte känner mig allt för motiverad till mörka kvällspass efter kl 20.

Jag har radikalt utvecklat mina styrkepass. Borta är alla fjös-övningar (hantlar och maskiner) som begränsar träning till små isolerade muskelgrupper och bara är av estetisk karaktär. Istället är det skivstångsövningar för de stora muskelgrupperna som gäller; klassiska basövningar som frivändning, marklyft och knäböj som jag kompletterar med te x spänsthopp och hopprep. Träningsvärk är förnamnet.

Förra helgen gjordes ett tappert försök att introducera snubben för fysisk aktiviteter i ordnade former då vi besökte F&S och deras koncept Familjegympa. Det slutade med att farsan sprang runt i ring och gjorde bilkörningsövningar, allt medan snubben satt i ett hörn, rynkade pannan och vägrade att delta.

Äntligen har vi blivit av med vår skrothög till Saab. Drygt nio år av ständiga problem...men nu är de någon annans. Fråga bara den nye ägaren som ringde oss redan efter några timmar och frågade hur man fick av det tjutande larmet som bara gick igång av sig själv.

Slutligen så tog jag idag ytterligare ett steg uppåt i min "modellkarriär". I morse spelades nämligen en TV-reklam in för en herrekipering, där ordern var att jag skulle "ha sug i blicken" och "se naturlig ut". Kommer snart på en kanal långt ifrån dig. Och ingen har heller kommenterat att jag dök upp sminkad på mitt ordinarie jobb... Vad ska man göra för att få lite uppmärksamhet!?

Varför tränar du?

2010-11-16T09:27:00.004+01:00

Varför tränar vi egentligen? Sats gjorde en undersökning tidigare i år:

1. För att må bättre (82%)
2. För att få en snyggare kropp (45%)
3. För att det är roligt (43%)
4. Har specifika mål med min träning (34%)
5. För att det är socialt (12%)
6. För att jag känner att jag borde (9%)

Min personliga topplista VAR 2005 så här:

1. Har ett specifikt mål med träningen/Få en snyggare kropp (de är ju lite samma eftersom jag ville gå ned i vikt)

Min personliga topplista 2010 ÄR:

1. Har specifika mål med min träning (att bli bättre)
2. För att må bättre
3. För att det är roligt

Snyggare kropp och träffa folk får man på köpet. Min strävan är att 3:an ska bli nr 1.

Tycker bara synd om kategorin som känner att det bara är för att de borde. Känner man så, så ska man inte hålla på,, enligt mig. Då är det bara destruktivt.

En onormal svensson

2010-11-15T10:08:00.004+01:00

"Att vara normal skapar normala resultat."

Ny träningsvecka börjar idag.

Som jag längtat!